Många var vi som följde Fröken Frimans förehavanden i SVT under juldagarna. I denna andra säsong går konsumentföreningen Svenska Hem som tåget och fröken Friman, spelad av Sissela Kyle, och hennes kompanjoner har börjat engagera sig i rösträttsfrågan – ett minst sagt kontroversiellt åtagande i 1900-talets inledning. Enligt sed och mången åsikt bör fruar bli hemma och passa barn och spis, men inget som rör kvinnans frigörelse räds Dagmar Friman.
Karaktären Lottie (Frida Hallgren) hamnar i kläm mellan familj och yrkesliv när mannens firma får ekonomiska bekymmer (på grund av Lotties engagemang) och de tvingas säga upp barnflickan. Lottie måste sluta arbeta, för barnen kommer ju ändå i främsta rummet.
De flesta gifta kvinnor vid tiden för fröken Frimans krig var hemma och så förhöll det sig länge. Inte förrän på 1970-talet blev daghem och senare förskola en allmän inrättning som innebar att även mammor kunde gå ut i arbetslivet. Dagis och fritids är en förutsättning för att båda föräldrarna ska kunna arbeta – något som vi gärna glömmer i dagens debatt där politikerna mest talar om förskolan för barnens skull.
I Sverige råder numera bred politisk konsensus, KD är väl undantaget, om att barn från tidig ålder bör gå i förskola. Man talar hellre om utbildning än om omsorg (ve den som vågar säga dagis istället för förskola). Partierna på vänsterkanten har till och med diskuterat förskoleplikt från tre års ålder – en regel som rent praktiskt vore ett präktigt slag i luften då de allra flesta barn i Sverige redan går i förskolan. Men vi som månar om visst mått av valfrihet, även för småbarnsföräldrar, är det ändå en viktig princip att värna barnomsorgen som en central men frivillig verksamhet.
Självklart bör denna sedan utformas efter barnens utveckling och intressen och det är fantastiskt att vi i Sverige har den förmånen och respekten för våra små. Men det ursprungliga behovet av barnomsorg handlar om föräldrarnas – och samhällets – behov av arbete. Det allmänna bekostar lejonparten av vad förskola och fritids kostar, eftersom det tjänar på att föräldrar drar sitt strå till stacken istället för att vara hemma med sina små. Den som förnekar detta förhållande kan sin historia dåligt. Men det gör emellertid inte heller förskolan mindre viktig – tvärtom.
När så förskoleplatserna tryter, som de nu gör på sina håll i Linköpings kommun, är det inte främst barnen som drabbas – tack och lov! – utan samhället som går miste om arbetskraften och skatteintäkten den alstrar. Det ligger alltså minst sagt i en kommuns intresse att tillhandahålla tillräckligt med platser, vilket den enligt lag också är tvingad till men som ideligen bryts av kommuner runt om i Sverige.
Sedan kan man naturligtvis argumentera för barnomsorgen ur ett jämställdhetsperspektiv. För den där föräldern som stannar hemma med barnen, frivilligt eller ej, har varit och är alltjämt oftast mamman. För ett samhälle som värnar om att kvinnor och män ska ha lika möjligheter är alltså en utbredd barnomsorg A och O. Likväl hänger det ihop med föräldrarnas yrkesliv.
Lottie på Svenska Hem slapp till slut, som fröken Friman önskade, välja mellan familj och jobb. Något som svenska föräldrar i dag för det mesta kan ta för givet.