Hur mycket ska man behöva tåla på en arbetsplats? Olika jobb medför olika risker, och det är något man som arbetstagare behöver vara beredd på. En brandman löper större risk att få rökskador än att bli sparkad av en häst, medan det omvända gäller för en ridlärare. Medan vissa risker är en del av arbetets natur finns andra som ingen arbetstagare någonsin ska behöva acceptera, som att till exempel bli utsatt för hot och våld från omgivningen.
Här finns en klar skillnad mellan olika yrken. Föga förvånande är poliser särskilt utsatta, i synnerhet de i ingripandeverksamheten. I Polisförbundets rapport "När de som ska skydda attackeras", som gavs ut i oktober 2019, uppger hela 84 procent av ingripandepoliser att de blivit utsatta för hot och våld. Motsvarande andel för polisen generellt var 50 procent. Två av tre poliser upplevde att hot och våld hade ökat under de senaste åren. Med tanke på gängkonflikterna som blossat upp sedan dess lär dessa siffror vara ännu mer beklämmande idag.
Det är oacceptabelt att de som arbetar med att skydda samhället ska bli utsatta för hot och våld i arbetet. Det handlar dels om polisernas personliga säkerhet, dels om deras roll som representanter för rättsstaten – ett angrepp på en polis är ett angrepp på samhället i stort.
Frågan om verbala kränkningar och förolämpningar är inte lika enkel att ta ställning till, även om det rör sig om en gradskillnad snarare än en artskillnad. Kristdemokraterna har nyligen föreslagit att den gamla brottsrubriceringen missfirmelse mot tjänsteman, som togs bort på 70-talet, återinförs. Förslaget innebär i korthet att den person som förolämpar till exempel en polis i tjänst kan dömas till ett hårdare straff än om vederbörande hade förolämpat en privatperson.
Förslaget är en del av Kristdemokraternas kriminalpolitiska handlingsprogram och syftet är att få bukt med det maktspråk som används av de kriminella gängen där förolämpningar och verbala kränkningar av polisen blir ett sätt att underminera rättsstaten och befästa sin egen status. Men som alltid finns en gränsdragningsfråga. Även om det inte är Kristdemokraternas mening att en tonåring som skriker en svordom åt en uniformerad polis ska bli skyldig till brott finns en risk att det är precis detta som blir konsekvensen. Och det är värt att uppmärksamma. Det kanske inte känns så viktigt att diskutera yttrandefrihet när nyhetssidorna vittnar om nästan en skjutning om dagen, men på lång sikt är det just vår förmåga att skydda demokratiska fri- och rättigheter som kommer att avgöra vilket samhälle vi får när skotten till slut har tystnat.
Dessutom är det inte bara poliser som får utstå hot, våld och glåpord som en del av sin yrkesvardag. Något överraskande är även djurhälsopersonal särskilt utsatt. En undersökning som branschorganisationen Svensk Djursjukvård presenterade den här veckan visar att var femte anställd inom djursjukvården blivit utsatt för våld eller hot om våld minst en gång under det senaste året. Det är hisnande siffror.
Det verkar inte spela någon roll om man jobbar som veterinär eller djurvårdare på ett stort djursjukhus eller på en liten klinik på landsbygden. Risken att möta aggressiva djurägare är lika stor. Medan djursjukskötare och djurvårdare i större utsträckning får motta hot via telefon eller i receptionen så är det veterinärerna som löper störst risk att bli utsatta för våld i sina patientmöten.
Det är allvarligt, för djurhälsopersonal är redan är utsatt yrkesgrupp. Många slutar arbeta kliniskt eller byter yrke helt och hållet för att arbetssituationen är så ansträngd – veterinärbrist, långa jourer, emotionellt påfrestande arbetsuppgifter, drev i sociala medier från arga djurägare och nu även rädsla för att bli utsatta för fysiskt våld leder till psykisk ohälsa och stort enskilt lidande.
Hot och våld mot poliser är systemhotande, för det riskerar att leda till att själva rättsapparaten faller ihop. Det är helt rätt att det är uppe på den politiska agendan. Men frågan är om inte hot och våld mot djurhälsopersonal också borde få nationell uppmärksamhet. Utan veterinärer har vi ingen livsmedelsproduktion, ingen beredskap att hantera zoonoser, inga tjänstehundar hos polisen, ingen travsport, inga ridskolor, inga djurparker som bidrar till att bevara sällsynta arter, ingen medicinsk forskning där försöksdjur ingår, inga sällskapshundar som är en viktig del av vår kultur. Det går knappast att överdriva djurhälsovårdens viktiga roll i vårt moderna samhälle. Hög tid att ta hoten och våldet mot veterinärerna på allvar.