Hur mänsklig får en politiker egentligen vara?

Det finns en växande acceptans för ministrar som beter sig som vanligt folk, men risken är att det urvattnar allmänhetens förtroende.

Utnämningen av Annika Strandhäll (S) till miljö- och klimatminister blev en av de mest omdiskuterade.

Utnämningen av Annika Strandhäll (S) till miljö- och klimatminister blev en av de mest omdiskuterade.

Foto: Sören Andersson/TT

Ledare2021-12-03 05:00
Detta är en ledare. Correns ledarsida är borgerlig. Tidningen står fri och obunden från alla partier.

Magdalena Anderssons (S) nya regering har knappt hunnit bli några dagar gammal men är redan kontroversiell. Mest omdiskuterade är hennes utnämningar av Annika Strandhäll (S) och Tomas Eneroth (S) till miljö- och klimatminister respektive infrastrukturminister. Strandhäll har flera obetalda fakturor hos Kronofogden, medan Eneroths bagage är potentiellt ännu mer graverande – han har tagit en kvinna på rumpan på Socialdemokraternas kongress tidigare i höst och Särskilda åklagarkammaren har valt att inleda en förundersökning om sexuellt ofredande. 

Något som flugit lite mer under radarn är landsbygdsminister Anna-Caren Sätherberg (S) som erkänt i media att hon testat kokain i sin ungdom och bostadsminister Johan Danielsson (S) som blivit av med körkortet efter en rattfylla.

Obetalda räkningar, narkotikabruk, rattfylleri och tafsande. Vore det inte för att dessa personer sitter i regeringen hade man lätt kunnat tro att det handlade om vanligt folk. Och visst väcker Anderssons regering en viktig fråga om hur mänsklig en politiker egentligen får vara. 

Många personer har testat någon form av drog i sin ungdom, ännu fler har låtit en räkning förfalla. Statistisk från Folkhälsomyndigheten visar att runt nio procent av pojkar och sex procent av flickor i årskurs nio provat droger vid något tillfälle. Det är inte helt osannolikt att i varje fall något av dessa barn kommer att växa upp och bli politiker en dag. Förra året åkte över 25 000 personer fast för rattfylleri enligt Brottsförebyggande rådet. Mörkertalet lär vara stort, eftersom det endast är de förare som blir tagna på bar gärning som syns i statistiken. 

Narkotikabruk och rattfylleri är allvarliga problembeteenden som vittnar om stor omdömeslöshet och riskerar att orsaka stort lidande för både den enskilde och andra i omgivningen. Samtidigt är båda relativt vanligt förekommande i samhället. De allra flesta som gör enstaka övertramp är på det stora hela välanpassade samhällsmedborgare, till och med ministrar. 

För fem år sedan fick dåvarande gymnasieminister Aida Hadzialic (S) avgå efter att ha kört från Köpenhamn till Malmö efter att ha druckit två glas vin under dagen. Promillehalten låg på 0,2, precis i underkant för vad som räknas som rattfylleri. Således fick en kompetent ung politiker bromsa sin karriär på grund av ett relativt ringa brott. 

Politiken är en förtroendebransch, och det finns anledning att förvänta sig vissa grundläggande egenskaper som ärlighet och laglydighet hos förtroendevalda och regering. En politiker får inte ljuga och inte bryta mot lagen under tiden han eller hon innehar sitt uppdrag. 

Men ska gamla misstag och ungdomssynder verkligen straffa ut en person från offentliga uppdrag under resten av livet? Frågan blir alltmer aktuellt i takt med att Facebookgenerationen kommer upp i medelåldern och börjar kandidera till förtroendeuppdrag. 

Förr i tiden kunde ens förgångna begravas med vänner och bekantas goda minne. Inte längre; dagens trettio- och fyrtioåringar dokumenterade alla fester i fotoalbum på nätet för allmän beskådan. Internet glömmer aldrig. Det går att hitta komprometterande bilder på nästan vem som helst från en blöt valborgsfest anno 2008 eller ett studentfirande 2010. 

Det innebär att väljarna kommer att tvingas justera sina förväntningar på politiker de kommande åren, i takt med att dessa kvinnor och män träder in i offentligheten. Vi kommer att på ett helt annat sätt behöva inse att våra folkvalda är precis som vi – de var impulsiva och känslomässiga som unga, de har skickat nakenbilder till sina partners och de har låtit sig fotas på fester med en öl i ena handen och en joint i andra. Ibland har de snattat, misskött hyresinbetalningar eller struntat i att betala TV-licensen. 

Magdalena Andersson har förklarat att hon har fortsatt förtroende för sina ministrar. Det är en skillnad mot tidigare regeringar där statsråd tvingats avgå för gamla förseelser som obetalda TV-licenser och svart hemhjälp. I grunden speglar detta en ny inställning till politiker som vanligt folk snarare än en ouppnåelig elit.

En fara med denna mer generösa inställning är dock att den riskerar att urvattna allmänhetens förtroende om den går för långt. Visst bagage måste samhället tolerera om vi över huvud taget ska kunna ha politiker, men det får inte ske på bekostnad av professionalism och kompetens. I det avseendet befinner sig både Strandhäll och Eneroth i en gråzon. Att ta ansvar för sin egen ekonomi och sitt beteende gentemot andra är nog trots allt krav man bör kunna ställa på en minister.