Förhandlingarna om framtidens migrationspolitik är en märkvärdig tilldragelse. Vid sidan av de formaliserade samtalen i migrationskommittén förhandlade Socialdemokraterna och Moderaterna om en uppgörelse. Det här gjorde S utan att regeringspartnern MP var med, vilket fick MP att gå i taket. Och när samtalen vid sidan av slutligen bröt samman under måndagen drog ett partipolitiskt käbbel igång mellan moderater och socialdemokrater om vems fel det egentligen var att samtalen havererade. Något som dock bör ha haft en avgörande betydelse var att S inte vill stöta sig med MP, som trots att partiet balanserar på riksdagsspärren utövar ett stort inflytande över migrationens framtida omfattning.
Men knappt hade kaffet i konferensrummets termosar kallnat så var det dags för fortsatta diskussioner. Redan under tisdagen samlades riksdagspartierna i den ordinarie migrationskommittén, och det första som läckte ut var att det skulle bli svårt att nå en uppgörelse om helheten.
Samtidigt torde det stå tämligen klart vad som borde vara utfallet av samtalen. En majoritet av befolkningen vill ha ett stramare mottagande. Realpolitiskt finns inte heller mycket till val. Sverige har i längden inte råd med ett stort mottagande om välfärdsstaten ska upprätthållas.
Redan innan coronakrisen var ekvationen svår, nu har det blivit än kämpigare. Grundläggande funktioner som vård, skola, omsorg saknar pengar. Rättsväsendet behöver stärkas och byggas ut. Infrastrukturen är eftersatt, vilket märks på såväl järnvägens stambanor som landsvägarna. Och integrationen har i årtionden fungerat dåligt. Utanförskapet är stort i gruppen utlandsfödda. Att i det ljuset förespråka fortsatt stort mottagande av migranter framstår som ansvarslöst – kanske särskilt i förhållande till de personer som skulle söka sig hit. Att bjuda in till ett i värsta fall livslångt utanförskap i Sverige är inte fullt så omtänksamt som det kan framställas som
Förespråkarna för en migrationspolitik utan tak för hur många som kan komma till Sverige bör också vara tydliga med vad det innebär. Det kommer att belasta det offentliga och tvinga fram ännu hårdare prioriteringar av resurser. En generös välfärd blir framöver svår att förena med en generös migrationspolitik.
Hur ett fortsatt stort mottagande av migranter ska finansieras är dock inget som dess förespråkare gärna vill specificera. I stället brukar det heta saker som att Sverige måste stå upp för asylrätten. Det framställs som att migrationspolitiken är omgärdad av internationella åtaganden och annan juridik som inte går att ändra. Men internationell rätt, som asylrätten är en del av, är inte statisk. Den bygger på konventioner och hur stater gör – vilket går att förändra. Om det går att ändra Miljöpartiets dominans över migrationspolitiken återstår däremot att se.