Människan är jordens mest intelligenta däggdjur, ja av alla livsformer. Förmågan att kunna tänka abstrakt i flera led, fantasin som möjliggör kommunikation om sådant som ännu inte finns, individens unika förmåga att lösa problem och framför allt samarbete där flera människor tillsammans drar nytta av andras förmågor är något helt fantastiskt och unikt.
Trots avsaknad av tänder, klor, snabbhet, gift eller styrka, har människan lyckats bosätta sig på fler platser och i fler klimatzoner än någon annan art. Och det är hjärnan som är vår främsta tillgång.
Intelligens kan i någon utsträckning mätas och jämföras, vilket ibland ses som kontroversiellt. Intelligens är i sig en utpräglat positiv egenskap, vilket kan skapa sociala spänningar och motsättningar. Få personer tycker om att vara underlägsna, och den som är intelligent tillskrivs därför ofta andra svagheter; socialt omöjlig, dryg, låg EQ, nördig. Inte minst i grundskolan kan den som är duktig få lida för det om klasskamrater inte står ut med att någon annan är bättre på det som lärs ut i skolan.
Sedan intelligens började mätas har den så kallade Flynneffekten kunnat observeras. För varje generation blir människor mer intelligenta. Ökningen har varit så kraftig att det sannolikt inte berott på genetisk förbättring, utan på miljön. Fler barn får tillräckligt med näring och kan växa och utvecklas.
Även om intelligensen är knepig att mäta, så har medellängden också ökat i västvärlden med omkring en decimeter jämfört med drygt hundra år sedan. Vi är längre, friskare och smartare – en utveckling som sprider sig över hela världen i takt med materiellt välstånd.
Men kan det fortsätta? Hur lång och intelligent kan människan bli? Någon genetisk gräns finns, men det stora framsteget sker inte genom att det föds fler genier, utan att genomsnittet blir högre. Och där finns det en del oroande tecken.
I Danmark och Norge har forskare i över tio års tid observerat en minskning i olika former av förmågor kopplade till intelligens; läsförståelse, problemlösning, bokstavsmatriser. Det är inte någon radikal nedgång, och en av flera möjliga förklaringar är att dagens ungdomar inte behöver använda hjärnan på samma sätt som tidigare. Att lära sig saker utantill är inte lika viktigt när fakta kan sökas på nätet. Att passa tid behövs inte när ett sms kan förvarna, att lära sig hitta är överflödigt för den som har gps i sin mobil. Ju smartare våra redskap är, desto mindre smarta behöver vi vara som individer.
Det intressanta blir därför hur väl kommande generationer klarar sig som helhet, eftersom människor är beroende av samarbete med andra för att kunna leva goda liv. Risken är förstås att fler beter sig som flockdjur i stället för att nätverka utifrån sina personliga egenskaper. Och då är utvecklingen oroande på riktigt.