Ju närmare valdagen kommer desto hårdare blir retoriken från de politiska partierna. Hårdast men också klarast av dem alla är Vänsterpartiet. V är en del av opinionsmätningarnas rödgröna block. Socialdemokraterna är inte stort nog att ensamt bilda regering, förmodligen inte heller enbart tillsammans med Miljöpartiet. En annan konstellation kommer att bli nödvändig och V ligger närmast till hands, då Alliansen är intakt. På sätt och vis hedrar det Jonas Sjöstedt att suget efter en ministerpost inte medför att han närmar sig den socialdemokratiska politiken. Vänstern gör nämligen tvärtom och parkerar sig på barrikaden mot vinster i välfärden, mot valfrihet och mot friskolor. Stefan Löfven måste ta sig för pannan, om han inte redan i tysthet uteslutit Sjöstedt från en tänkbar koalitionsregering.
Vänsterpartisterna har aldrig behövt ta regeringsansvar, och frågan är om de önskar göra det ens när möjligheten åtminstone i teorin visat sig. V är ett oppositionsparti, inte bara sett till riksdagsmandat utan djupt i sin politiska själ. Klasskamp och maktförakt lär bli svårare att driva vidare om man själv råkar tillhöra den högsta eliten.
Å andra sidan, skulle Vänsterpartiet ändå acceptera en eventuell invit från Socialdemokraterna kommer Sjöstedt och de andra att få stå till svars för sina högt ställda ultimatum. Vänsterledaren har sagt att partiet inte ens kommer att stödja en regering som tillåter vinster i välfärdsföretag.
Socialdemokrater är inte glada åt vinster, men de vill inte förbjuda dem. Partiet är inte överdrivet förtjust i privata aktörer inom vård och skola, men att gå så långt som att röka ut dem har S inga planer på. Tvärtom är S liksom MP med på Friskolekommitténs överenskommelse, vilken V inte delar. Sjöstedt målar således in både sig själv och samtidigt Stefan Löfven i varsitt trångt hörn.
"Inte till salu" är Vänsterpartiets slagfärdiga slogan inför valet. Det återstår att se exakt hur dyrköpt det löftet är när väljarna sagt sitt och valutan är ministerposter.