Socialdemokraterna slog i går på stort. Tillsammans med 22 landstings/regionpolitiker och Lena Hallengren, vice ordförande i riksdagens socialutskott, skrev partiledare Stefan Löfven på DN Debatt att nu ska svensk hälso- och sjukvård få ett uppsving. På en pressträff poängterades också löftet från S att alla cancerpatienter ska få vård inom fyra veckor. Väntetiderna skiljer sig nämligen åt beroende på var i landet patienterna bor. Socialdemokraterna har helt rätt i att en sådan differentiering inte är acceptabel. Vården för allvarliga sjukdomar ska inte baseras på vilken adress man har.
Hur ska S göra då, för att råda bot på detta? Svaret är, förstås, att det vet partiet inte. ”Det kan kräva lite olika åtgärder. Det kan handla om utveckling av cancervården eller synsättet på cancervården. Det är inte alltid mer pengar som ska till”, sade Stefan Löfven i går. Nej, för några mer pengar blir det inte till cancervården. S utlovar visserligen två miljarder kronor mer än regeringen, men de är tänkta att gå till personalkostnader även om de inte ska öronmärkas. Landstingen får göra som de vill med pengarna. Att politikerna utger sådana specifika löften såsom cancerbehandling inom en viss tid, hur viktigt detta än må vara, är lika vanskligt som det är bedrägligt. Än mindre än de kan skapa arbete, kan politiker behandla cancer.
Vården, vare sig det handlar om cancer, hjärtsvikt, förlossningar eller höftleder, ska vara jämlik i landet. Det är den inte. Socialdemokraterna skyller på ”den privatiseringslinje som moderaterna driver”, att privata försäkringar köper ”gräddfiler” och ”utförsäljning av sjukhus” leder till ojämlikhet. Mer konkret än så är dock inte Socialdemokraterna och undviker därmed elefanten i rummet. Med 21 olika styrningar av svensk sjukvård, blir det ofrånkomligen svårt att få den jämlik. Därför blir rikspolitikernas utspel om hur vården ska fungera och pengar fördelas inte trovärdiga. Landstings- eller regionstyrningen av sjukvården bör därför upphöra och övertas på den statliga nivån (även här en diskussion som kan relateras till skolan). Därigenom säkras bäst jämlikheten – geografiskt sett.
Också den östgötska landstingsoppositionen fokuserar på jämlik hälsa. I förra veckan presenterade den sin treårsbudget, med tyngdpunkt på primärvården. De rödgröna partierna omvandla vårdcentraler i områden med låg socioekonomisk status till hälsocentraler, med ett bredare och mer förebyggande uppdrag. Lite som att alla ska med på hälsotåget, vare sig de vill eller inte!
Diskussionen om hur långt politiken ska gå för folkhälsans skull kommer att bli en het potatis i länet i höst. Då kommer Östgötakommissionen att presentera sitt arbete om, och hur man når en mer, jämlik hälsa – socioekonomiskt sett. En jämlik styrning med gemensam kassa vore ett första steg, och ett steg som faktiskt är upp till politikerna att ta.