Fetma är välfärdssyndromet som blev en klassfråga. Att äta sig mätt är i vår del av världen inte längre ett samhällsproblem. Det är i stället att människor bokstavligt talat äter ihjäl sig. I det beaktansvärda uppdraget att göra folket friskare längre består utmaningen i överflödet av mat, framför allt av fel sort. Ingen lätt uppgift eftersom uppfattningarna om vad som är fel ständigt skiftar. Fett, salt, socker, kött, vete- och mjölkprodukter, chips, smör, kokt potatis och nu senast broccoli. Inte många produkter har undvikit att pekas ut som orsaken till människans undergång.
När det kommer till barnfetma är ämnet särskilt prekärt med tanke på det särskilda ansvar ett samhälle har för barnen. Inte minst då problemet är kopplat till socioekonomiska förhållanden: välutbildade föräldrar har sällan överviktiga barn. Sockerfria förskolor har man ju hört talas om, liksom extremexempel med barn som inte får frukost hemma för att föräldrarna fått för sig att vitt bröd är skadligare än en tom mage. När så den sparsmakade men goda nyheten kom i går att övervikt och fetma bland barn i Stockholm minskar, lockade den till sig medierna som bin till ett saftglas. Ett trendbrott har skådats! Under 1980-talet ökade vikten hos barn kraftigt, för att plana ut i början av 2000-talet. Nu visar forskning att andelen feta eller överviktiga åttaåriga flickor i Stockholm minskat från 17 till 10 procent under åren 2003 till 2011. En liknande utveckling kan skådas hos pojkarna. Runt om i Sverige finns inte riktigt samma positiva tecken men landet antas följa i Stockholms spår.
Claude Marcus, professor i barnmedicin vid Karolinska institutet, brukar tillfrågas i de här sammanhangen. Han är glad. ”Det visar att vi inte bara är offer, utan att det går att göra något åt problemet”, säger han (DN). Vad som bör göras, är dock långt ifrån självklart. Att BVC, förskolan och skolan har viktiga roller att spela, är de flesta överens om, liksom om det individuella ansvaret hos föräldrarna. Men det räcker inte, så hur ska det offentliga samhället agera? Marcus är en av dem som tidigare lobbat för sockerskatt, ungefär som alkohol- och tobaksskatt.
Saken diskuterades i Almedalen. Livsmedelsföretagen presenterade en rapport om effekterna om just punktskatter på mat. Slutsatserna är skatt är ett trubbigt och ibland till och med kontraproduktivt verktyg för att leda människor rätt i matbutiken. I Danmark ska till exempel fettskatten tas bort, eftersom danskarna inte ändrade sitt konsumerande – de bara flyttade det till Tyskland. Dessutom, så fort som trenderna och råden gällande rätt och fel om mat svänger, verkar punktskatter hopplöst konserverande.
Lyckligtvis tycks inget svenskt parti vara inne på punktskattslinjen. Från höger till vänster säger de nej. Information är det som för tillfället får råda som bot. Det mesta är ju skadligt, i för mäktiga och enformiga mängder. En portion kan dock aldrig bli för stor på middagstallriken: det sunda förnuftet. Hungern efter densamma är däremot omättlig, långt över frågor som rör livsmedel.