Inga barn går säkra. I Linköpings alla stadsdelar letar gängen efter barn att rekrytera, varnar polisen.
"Ingen förälder kan luta sig tillbaka och säga att det här är inte ett problem för mig", säger Jessica Ljung, kommunpolis i Linköping, i Corren.
Barn så unga som tio år är måltavlor för gängens kontaktförsök. Tjejer såväl som killar rekryteras. Barn jagas i alla stadsdelar. Och på landsbygderna.
Det är som om polisen kämpar med att inpränta allvaret. Hur ska de få människor att lyssna och ta in det? Att alla barn – oavsett var de bor – är i riskzonen.
Situationen påminner om den svårighet som Försvarsmakten har med att öka medvetenheten om hotbilden mot Sverige. Det är som om budskapet inte går fram. Till slut såg sig överbefälhavaren och civilförsvarsministern nog tvungna att säga det mer brutalt: Det kan bli krig i Sverige, meddelade de i början av året.
Så vad ska då polisen behöva säga för att inpränta allvaret kring gängens jakt på barn? Krävs det hårdast möjliga kraftuttryck? Som att barn riskerar att rekryteras till uppgifter som liknar barnsoldatens efter skolan eller fotbollsträningen.
För det är i grunden det som polisen i Linköping varnar för. Att barn kan dras in i en kriminell verksamhet där enklare sysslor snabbt kan leda till värsta tänkbara brott.
"Fortsatta uppdrag kan vara att förvara ett vapen. Förvara eller sälja narkotika. Eller att skjuta ihjäl någon. Uppdraget kan alltså bli: Du ska mörda den här personen åt oss", säger Jessica Ljung.
Polisen är också glasklar med att hotbilden finns överallt. Elin Claesson, även hon kommunpolis i Linköping, säger:
"Det är minst lika, eller kanske till och med mer intressant för kriminella gäng att rekrytera barn och unga i mer socialt stabila områden, som Ekängen, Vikingstad, Malmslätt, Rappestad. Sådana områden där polisen mer sällan syns och kontrollen är mindre."
Alltså. Ingen kommer undan. Och det här innebär att barnfamiljer inte längre kan köpa sig trygghet på fastighetsmarknaden.
För så har det annars varit. Den som köper en villa i Hjulsbro eller Brokind förväntar sig att med det följer ljusare framtidsutsikter. Det är lite det man betalar för – tillgången till bra skolor och trygg närmiljö.
Många familjers strävan efter ett postnummer där barnen får bästa möjliga förutsättningar under uppväxten lär också vara ett av skälen till att boendesegregationen har ökat i Sverige. Låginkomsttagare och höginkomsttagare är de som lever mest segregerat, enligt SCB.
Men om vi lyssnar på polisen i Linköping spelar nu postnummer allt mindre roll när det kommer till gängens rekrytering. Att unga dras in i gängkriminalitet är inte ett längre ett problem isolerat främst till socialt utsatta områden, vilket vi har vant oss vid.
Och det här är lika illa som det är skamligt. Att social utsatthet och kriminalitet har fått frodas i vissa områden, så länge problemen har hållit sig där.
Krävs det att kriminaliteten sprids till andra bostadsområden för att statens resurser med kraft ska mobiliseras? Är det först när gängen blir ett hot mot välbeställda områden som problemet tas på allvar?
Oavsett. När gängens rekrytering har förflyttas från höghusområden till välbärgade villaområden är det en barriär som har fallit. Och det slår direkt mot det närmaste vi har en modern svensk klassresa – att det genom hårt arbete går att lämna socialt utsatta områden. Att det går att flytta till en annan stadsdel och ge nästa generation bättre förutsättningar.
Svaret på utvecklingen från de som har råd lär inte vänta på sig. Boendesegregationen riskerar att öka än mer. Om murar, staket och vakter kan hålla borta gängkriminella lär sådana bli allt vanligare. Om det går att flytta till mindre orter på landsbygderna och komma undan problemen lär en del göra det.
En sak står klart. De kriminella gängen riskerar att förändra Sverige på grundläggande sätt.