Under slutet av sin regeringsperiod anklagades Alliansen för visionslöshet, för att bara förvalta regeringsinnehavet snarare än att lägga fram reformförslag. Det fanns fog för den kritiken. Anledningen till Reinfeldts ”regeringströtthet” var i grunden tvåfaldig. Dels var Alliansen de facto lite trött. Efter den historiska valvinsten 2006 satte den in en reformtakt utan dess like. Tack vare majoriteten i riksdagen klubbades propositionerna igenom på löpande band.
Det leder oss in på det andra skälet. Visserligen ökade Alliansstödet 2010, 49,28 procent av svenskarna röstade på ett borgerligt parti jämfört med 48,24 fyra år tidigare. Men utdelningen i riksdagsmandat blev svagare, från 178 till 173. Vänsterblocket tappade än mer, från 171 till 156 mandat. På grund av Sverigedemokraternas riksdagsinträde förlorade Alliansen majoriteten.
En liknande situation befinner sig nu regeringen Löfven i. Inklusive Vänsterpartiet har den 159 mandat i kammaren, mot Alliansens 141. SD har 49. S och MP sitter på sammanlagt 138 stolar, varav S har 113 – 1 mer än efter valet 2010. Regeringen är svag och leds av ett klent S.
Därtill tycks partiet urvattnat på politiska idéer. I dag inleder S sin kongress i Västerås. Inför denna har kritiken växt sig stark – inifrån. Expressen har i veckan publicerat olika röster om S-politiken, eller brist på densamma. Den förre partisekreteraren Lars Stjernkvist (S), numera kommunalråd i Norrköping, är bekymrad över den ”förvånansvärt försiktiga debatten” som han menar ”brukar ta fart när vi är i regeringsställning”. Jonna Simma, kulturredaktör på tidningen Arbetet, är inne på samma linje. ”Vad vill vi sossar?” frågar hon sig, med förhoppningen att helgens kongress bjuder på konstruktiva och kontroversiella förslag. För ”ingen vill rösta på en mesig sosse”.
Också Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson beklagar tystnaden inom S. Hon är orolig för att socialdemokratins idé idag är en negation. Inte sänka skatter, inte fler arbetslösa, inte en värre skolsituation. Tron på den egna politiken är svag, skriver Pettersson. Hon vill, liksom många andra på vänsterkanten, se Magdalena Andersson lätta på lädret och börjar ösa pengar över infrastrukturprojekt, bostadsbyggande, höjda bidrag och subventioner för att uppnå målet om lägst arbetslöshet inom EU 2020.
Detta framför allt för att förhindra en växande ojämlikhet. Där finns ett problem, men inte ur den traditionella synvinkel som S fortfarande ser samhället. Det är inte höginkomsttagarnas eller medelklassens förbättrade ekonomi som är problemet. Författaren Torbjörn Flygt, som önskar sig en socialdemokratisk Reinfeldt som ”kommer inifrån och spränger bort det gamla, trötta”, sätter fingret på problemet: Den nya underklassen. Det är de timanställda i bemanningsföretagen, tiggarna och de hemlösa ”i politikens skugga”, skriver Flygt.
Ja, och de arbetslösa ungdomar och invandrare som aldrig tillåts lämna utanförskapet på grund av politiskt omhuldade hinder såsom arbetsrätten, byråkrati och hårdreglerad bostadsmarknad.
S är inte ensamma om vägra tänka på samhällsomvälvande reformer som skulle kunna lyfta människor ur bidragsberoende, trångboddhet och arbetslöshet. Men det vore bra om regeringspartiet presenterade några tankegångar, så att de borgerliga fick något att opponera mot. Då kanske vi kommer någonvart.