Ledare: Höjd skatt löser inte utanförskapet

Det gick inte många veckor med en ren socialdemokratisk regering förrän det luftades önskemål om skattehöjningar. I en intervju med TT (17/12) förklarar finansminister Mikael Damberg att han tycker att det är dags för personer ”med de högsta inkomsterna” att bidra till välfärden. Som om Sverige inte redan hade några världens högsta skatter.
Trots att Damberg internt anses tillhöra högerfalangen säger han nu att tiden talar för mer vänsterpolitik. Han kan inte presentera exakta förslag men en utgångspunkt lär vara en rapport som togs fram inför partikongressen i november, med bland annat skatt på ISK-sparande och en så kallad miljonärsskatt. Finansministern säger att han betraktar rapporten som en verktygslåda och försäkrar att den inte är bortglömd sedan kongressen.
I grunden är det inte orimligt att de med mer pengar också bidrar mer. Men problemet med förslag om att ”låta de rika betala” är att det aldrig handlar om enbart de allra rikaste. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många miljonärer i Sverige för att exempelvis en miljonärsskatt ska ge mycket mer än ett avrundingsfel till statskassan.
Därför slår skattehöjningar alltid betydligt bredare än vad som framgår av retoriken. Det är allt som oftast arbetare och tjänstemän som får stå för fiolerna. Så blev det till exempel när brytpunkten för statlig inkomstskatt sänktes 2014, vilket även höjde skatten för bland annat sjuksköterskor.
Grundfelet är dock att Dambergs skattehöjningar inte löser de samhällsproblem han vill åt. Han menar att det handlar om vanliga människors liv, om ekonomisk grundtrygghet, som att ha råd med hyran. Men det blir inte lättare för att ”de förmögna” får behålla mindre av sina pengar.
Damberg pekar på vad som mycket riktigt är en enorm politisk utmaning. Att människor, framför allt med utländsk bakgrund, lever i utanförskap och inte kan försörja sig själva. Den enda verkligt hållbara lösningen är att dessa människor får ett arbete, så att de kan tjäna egna pengar. Men det hjälps knappast av höjda skatter – tvärtom.
Skatter på sparande och kapitalvinster minskar investeringsutrymmet för innovationer och nya företag. Det leder i längden till att till färre arbetstillfällen skapas. Höjda inkomstskatter, särskilt om de även drabbar den breda medelklassen, minskar efterfrågan på varor och tjänster vilket också ger färre jobb.
Framför allt signalerar skattehöjarutspelet att regeringen inte kommer genomföra nödvändiga åtgärder för att minska utanförskapet. Såsom sänkt skatt för låginkomsttagare och bidragstak så att det alltid lönar sig bättre att arbeta än att inte göra det. I stället riskerar regeringen cementera bidragsberoende om den hellre satsar på vänsterpolitik som höjd och breddad a-kassa.
Varken fattigas eller rikas liv blir bättre av höjda skatter.