I samband med regeringsförklaringen presenterade statsminister Ulf Kristersson de nya ministrarna. Vi bjöds därmed på både toppar och dalar.
Elisabeth Svantesson (M) som finansminister och Gunnar Strömmer (M) som justitieminister var solklara kandidater redan från början – och mycket kloka val.
Svantesson är Moderaternas ekonomiskpolitiska talesperson, har en ekonomie licentiatexamen och erfarenhet som arbetsmarknadsminister 2013 – 2014 i regeringen Reinfeldt. Strömmer är jurist och grundare av Centrum för rättvisa, en ideell organisation som hjälper människor att driva processer mot stat, fack och arbetsgivare i de fall där individens fri- och rättigheter kränkts. Från bägge kan vi vänta oss ett klassiskt moderat angreppsätt på problemen Sverige står inför.
Även på försvarsområdet har den nya regeringen lyckats väl. Vi får nu en minister för civilt försvar – moderaten Carl-Oskar Bohlin. Det civila försvaret flyttas från justitiedepartementet till försvarsdepartementet. Här har man tänkt rätt.
Valet av Pål Jonson (M) som försvarsminister är utmärkt. Kustjägaren från Arvika har ett långt engagemang för försvar och säkerhet. Bland annat har han arbetat på Totalförsvarets forskningsinstitut och har en doktorsexamen i krigsvetenskap från King’s College i London. Tungt.
Utrikesminister blev, oväntat nog, Tobias Billström. Som M:s gruppledare och riksdagsledamot sedan 2002 är han praktiskt taget ett inventarium i partiet. Tidigare har han varit migrationsminister och hamnade i det berömda blåsvädret 2013, då han menade att vi måste prata om ”volymmål” på invandringen. Kanske är detta en merit i en återvandringsvänlig regering, men i den pressade situationen Europa just nu befinner sig i vore det bättre med en person med synligt och långvarigt engagemang för Sveriges roll som frihetens fanbärare i världen.
Den mycket kompetente Europavännen Hans Wallmark, M:s utrikespolitiske talesperson, blev tråkigt nog utan ministerportfölj.
Vidare axlar Kristdemokraternas Ebba Busch nu den dubbla rollen som energi- och näringsminister. Det beror på att miljödepartementet läggs ner. Klimat- och miljöarbetet kommer i stället att bedrivas inom klimat- och näringslivsdepartementet. Att klimat, miljö och energi inte är särintressen utan snarare en del av samtliga politiska områden är en viktig insikt.
Men!
Arbetslinjen och företagsamheten betonades mycket tydligt i regeringsförklaringen. Det gjorde även energiförsörjningen. Bägge områden står inför omfattande reformer, där inte minst ett paradigmskifte för den svenska kärnkraften väntar. Jobben och elen är tätt sammanlänkade, men inte på alla fronter. Här vore det bättre med en tydligare ansvarsfördelning, med fokus på samarbete där det är behövligt.
Rollen som klimat- och miljöminister går till 26-åriga Romina Pourmokhtari, tidigare ordförande för Liberala ungdomsförbundet. Hon blir nu den yngsta ministern i historien hittills. Kanske vore en mer senior politiker bättre lämpad för en så pass principiellt viktig post. Eller åtminstone någon med särskild kompetens i frågorna.
Ett annat frågetecken är den nya skolministern Lotta Edholm (L), som händelsevis råkar sitta i styrelsen för skol- och förskoleföretaget Tellusgruppen, huvudman för 32 läroenheter. Hon har ett aktieinnehav till ett värde av 93 000 kronor i bolaget (DI 18/10). Till Aftonbladet säger hon att hon kommer att säga upp sin styrelseplats och sälja aktierna snarast. (18/10). Frågan är varför hon inte gjorde det redan förra veckan. Förstod hon inte allvaret?***
Dessvärre blev det ingen minister från Östergötland. Det hade varit intressant att se Juno Blom (L), med sitt mångåriga engagemang mot hedersförtryck vid Länsstyrelsen i Östergötland, som jämställdhetsminister. Men man kan inte få allt man önskar.
Fotnot: efter textens publicering erfor undertecknad att försäljning innan offentliggörandet av ministerposten är i gråzonen för insiderhandel.