Den svenska staten är anorektisk. Det hävdade Daniel Suhonen, chef för den fackföreningsägda tankesmedjan Katalys, i Aftonbladet för snart två år sedan. Suhonens utgångspunkt var att nedskärningarna och privatiseringarna var orsaken till bristerna inom vården.
Det är en haltande analogi. Vad som däremot gör den intressant är att den perfekt illustrerar de idémönster som präglat den svenska vänstern under decennier. Anorexi botas bland annat genom att drabbade får successivt lära sig att äta allt större portioner. På samma sätt menar man att en stats misslyckade försök att leverera inom givna uppdrag kan ”botas” med högre skatter och fler myndigheter. Staten får ”lägga på sig” helt enkelt.
Och lagt på sig, det har den. Sveriges skattetryck är med sina 42,9 procent det fjärde högsta bland OECD-länderna, med tio procentenheter högre än genomsnittet. Innan värnskatten avskaffades 2020 hade vi världens högsta marginalskatt. Statsbudgetens inkomster uppgick 2020 till 998,5 miljarder kronor, en liten minskning sedan rekordintäktsåret 2018.
Man skulle därav kunna tro att det offentliga har alla resurser för att genomföra sina uppdrag till punkt och pricka. I ställer lider vi av allt ifrån en underfinansierad poliskår till vårdköer.
Igår presenterade Liberalerna en rad nya förslag för minskad offentlig byråkrati (DN 15/2). Syftet är dels att omprioritera resurserna till den mest nödvändiga verksamheten, dels att se över vilka verksamheter som bör styras av det offentliga.
Partiet vill bland annat slå samman mindre myndigheter med färre uppdrag, minska antalet generaldirektörer och sänka befintliga lokalkostnader. Därutöver vill de ta fram en ny sorts myndighetsstyrning, där kärnuppdraget stärks och administrationen minskar.
Författaren och debattören Lars Anders Johansson menar att staten inte är anorektisk, utan snarare bulimisk (Kompass 4/4—2020). Den offentliga sektorn har både blivit allt dyrare och mer ineffektiv. Samtidigt har det offentliga åtagit sig allt fler uppdrag inom den sociala sfären, medan kärnuppgifter som välfärd, polis och försvar lämnats därhän. Därav ”bulimisk” – det offentliga hetsäter allt som kommer i dess väg och kastar sedan upp i form av politiserade myndigheter och en svällande byråkratiapparat.
Varken anorexi eller bulimi är särskilt trevliga diagnoser. Därför är Liberalernas förslag ytterst välkomna. En borgerlig regerings målsättning borde vara en väl bantad, men hälsosam stat. Att skattepengar ska gå till poliser och vårdpersonal, i stället för kommunikatörer och generaldirektörer, torde vara okontroversiellt.