Ryssland får inte vinna matkriget

Matkriget. Ett ukrainskt spannmålslager har attackerats av Ryssland.
Matkriget. Ett ukrainskt spannmålslager har attackerats av Ryssland.

I Ukraina har de ryska styrkorna kört fast. Men på en annan front går det bättre för Putin.

Ledare 13 januari 2024 05:00
Detta är en ledare. Correns ledarsida är borgerlig. Tidningen står fri och obunden från alla partier.

Det finns ingen tid att förlora. Den som vill stärka Sveriges försvar och bidra till freden i världen bör producera mat. Allra helst – odla spannmål. För kriget om maten är ett som Ryssland har överhanden i.

I skuggan av Putins blodiga krig i Ukraina och energikrig mot Europa pågår en kamp om vem som kan föda världen. Varför spelar då det här roll? Jo, för att mat ger makt. Ingen biter den hand som föder. Och det vet Putin att utnyttja.

Det är därför oroande hur lite motstånd Ryssland får i kampen om maten. För ett par år sedan blev Ryssland världens största exportör av vete. Positionen är resultatet av ett målmedvetet arbete under Putins tid vid makten. Fram till 2001 var Ryssland en nettoimportör av vete.

Nu beräknas Ryssland ha exporterat 45 miljoner ton vete efter odlingsåret 2022/23. Det kan ställas mot Sveriges hela spannmålsskörd 2023, som uppgick till 4,9 miljoner ton.

Rysslands position har stärkts under senare år. En viktig förklaring till det är att livsmedelsproduktionen har minskat i Europas kornbod – Ukraina. Innan Rysslands storskaliga anfallskrig förväntades Ukraina exempelvis stå för 18 procent av den globala exporten av korn. Motsvarande siffra för vete var 12 procent. Men det var då.

Nu har kriget lämnat miljontals hektar ukrainsk jordbruksmark obrukad, då det pågår strider i området eller för att åkrarna är minerade. Ryska trupper har stulit traktorer, skördetröskor och spannmål från gårdar i Ukraina. Och när den ukrainska livsmedelsproduktionen har minskat behöver importberoende länder i Mellanöstern, Afrika och Asien köpa maten från annat håll, vilket har fått Ryssland att öka sin produktion.

Med Rysslands stärkta roll som livsmedelsexportör kommer makt. Det är knappast en tillfällighet att många av de länder som inte har infört sanktioner eller kritiserat det ryska anfallskriget har svårt att föda sin befolkning utan livsmedel eller gödning från Ryssland och Belarus.

Turkiet, som blockerar ett svenskt Nato-medlemskap, är en av de största köparna av ryskt vete. Brasilien, som inte tar ställning mot Putin, måste ha rysk mineralgödsel för att hålla uppe sin omfattande jordbruksproduktion. Och även Kina behöver mat från Ryssland. I ett enda kontrakt bestämdes det förra hösten att Kina ska importera hissnade 70 miljoner ton spannmål, balj- och oljeväxter från Ryssland under 12 år.

Att använda livsmedel som en bricka i ett geopolitiskt spel är effektivt. Brist på mat leder till social oro som leder till att uppror. Den tändande gnistan för såväl franska revolutionen som den arabiska våren var höga brödpriser.

I Ukraina är det inte heller bara livsmedelsproduktion som Ryssland slår ut. Attacker riktas också mot infrastrukturen för export, som lager och hamnar. I augusti förra året sade även Ryssland upp Svarta havs-avtalet som har möjliggjort fortsatta spannmålstransporter till sjöss från Ukraina under kriget.

Den säkraste exportrutten är därmed landvägen genom Europa, vilket har tvingat EU att hålla gränserna öppna för ukrainskt spannmål. Det har skapat ett stort inflöde i omkringliggande Polen, Slovakien, Ungern, Bulgarien och Rumänien. Det plötsligt stora utbudet av billigt ukrainskt spannmål pressar i sin tur priserna och kan konkurrera ut den inhemska produktionen i de berörda länderna. Det riskerar att sätta lantbrukare på bar backe och minska livsmedelsproduktionen i EU. Och när detta sker i länder där lantbruk fortfarande sysselsätter många är det som upplagt för ilska och intern splittring i EU.

Perfekt för Ryssland. En mardröm för det fria Europa.

Det framstår inte heller som om EU är rustat för att mat har blivit vapen. Hållbarhetsperspektivet verkar nästan helt ha trängt undan beredskapsperspektivet i den gemensamma jordbrukspolitiken. USA:s jordbruksdepartement har till och med varnat för konsekvenserna av EU:s mål om att minska den brukade arealen såväl som användningen av gödning och växtskyddsmedel. Det konstateras att politiken kan leda till 12-procentiga minskningar i lantbrukets produktion och brist på mat för tiotals miljoner människor i fattiga länder.

Och nu står vi här. Där mat har blivit ett vapen i Putins händer.

En som under många år har sett med oro på utvecklingen är Patrik Myrelid, strategichef på Lantmännen och ledamot i Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien:

"En fiende går alltid på den vekaste punkten, och då gäller det att undvika att livsmedel blir det. Men det är en av våra svagare punkter. Diskussionen om livsmedelsberedskap har de senaste åren handlat mycket om att upprätthålla handel, men för att bli stöttåliga krävs det att vi har en stark och robust inhemsk produktion."

Patrik Myrelid säger dock att förutsättningarna finns för att stärka produktionen avsevärt både av animalier och vegetabilier i Sverige. Men han är orolig över hur lång tid de politiska processerna tar.

"Världen förändras geopolitiskt i en riktning som är allt annat än bra och jag tror att vi måste agera konkret väldigt snart. Lantbrukets logik gör att vi redan har sått det vi ska skörda i år och äta 2025. Ska vi bygga beredskapslager för det allra nödvändigaste för livsmedelsproduktionen, som spannmål, utsäde, bränsle och gödning, måste vi börja bygga väldigt snart. Det inkluderar även svensk produktion av biodrivmedel och mineralgödsel. Och på den punkten kan jag bli orolig över de utdragna politiska processerna."

Det som krävs, säger Patrik Myrelid, är att politiken byter fot snabbt. Sedan lantbrukets avreglering och omställning 1990 har en stark nationell livsmedelsproduktion inte på allvar varit politiskt viktigt. Nu krävs ett paradigmskifte och en kraftsamling, likt kring det militära försvaret.

Kriget i Ukraina har inneburit ett uppvaknade för Sverige. Det har fått oss att inse att den eviga freden inte har inträtt. Vi har också lärt oss att energi kan användas som ett vapen. De omprövningarna har lett till en panikartad uppbyggnad av Försvarsmakten och en planerad storsatsning på svensk elproduktion.

Men den insikt som ännu inte verkar ha slagit till är att det pågår ett matkrig i världen, som Ryssland har överhanden i.


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa