Han meddelade att hans företrädare, Jose Manuel Barosso, inte skulle bli behandlad med sedvanlig pompa och ståt som brukar förlänas före detta dignitärer. Han kommer i stället behandlas som vilken lobbyist som helst, för det är vad han är.
Hedersbetygelserna kan gott sparas tills han slutat med sitt uppdrag för Goldman Sachs. Inte för att det är något särskilt fel med att vara lobbyist för just dem, eller något fel med lobbyism över huvud taget. Det är dessutom en naturlig väg för före detta politiker och tjänstemän att vandra. De känner till sakfrågorna, lagstiftningsprocessen och människorna. De har genom sitt arbetsliv förvärvat en unik kunskap.
Naturligtvis ska den kunna säljas. Men det måste spelas med öppna kort och lagstiftaren, som lobbyisten ska påverka, måste ha integritet nog att hålla även sina gamla vänner på armlängds avstånd. Det är det som Juncker nu gjort.
En sak har EU-kommissionen som Sverige saknar: en karenstid för avgångna ministrar, alltså en tid under vilken de inte får ta uppdrag som innebär en intressekonflikt med sitt tidigare uppdrag. Det borde införas även i Sverige, både för ministrar och högre tjänstemän. Men i sådana fall måste också en fallskärm accepteras under karensperioden.
Ett tänkbart system är den som varit statsråd har en ettårig karenstid då ingen arbeten som skapar en intressekonflikt med den tidigare maktpositionen kan tas. Under den perioden skulle en ersättning på, säg, 80 procent av den tidigare lönen utgå. Sedan försvinner ersättningen. Ett år borde vara gott om tid för ett meriterat statsråd att hitta en ny sysselsättning och tillräckligt lång tid för att intressekonflikterna ska ha hunnit svalna.
Därefter ska man kunna sälja sina tjänster till vem man vill och lobba åt vilket håll som helst.
Ett av lobbyismens största problem är att en utomstående lätt får intrycket att en före detta minister har en gräddfil rakt in till de nya lagstiftare och att dessa med hull och hår sväljer vilka förslag som helst. Så är det inte. För en sak upphör inte med karenstider eller andra lobbyregler: Lagstiftarens eget ansvar för sina beslut. De som med darr på rösten pratar om farorna med lobbyism missar helt hur det demokratiska lagstiftningsarbetet går till. Om en lag ska förändras är det självklart att lyssna på så många synpunkter som möjligt, att de ska lyssna på företag, fackföreningar, akademiker och andra innan de fattar sina beslut. Men ansvaret ligger helhjärtat och odelat på lagstiftaren.
Den som är folkvald kan inte avsättas, och kan därför aldrig skylla ifrån sig på någon annan. Därför måste den folkvalde ha nog med integritet för att sätta upp vattentäta skott mellan sig och före detta kollegor som försöker påverka. Det är det som Jean-Claude Juncker nu gjort. Klarar man inte av detta kommer förståelsen och förtroendet för det politiska systemet att minska.
Att dessa vattentäta skott inte alltid lyckas upprätthållas märks när tidningen som avslöjade att lobbyisten Barosso får genomgå samma behandling som vanliga människor kallar behandlingen förnedrande. I själva verket är den jämlik.