Crister Stark är en tungviktare i Väderstad och brinner för sin bygd. När han fick höra att en ukrainsk flyktingfamilj hade det svårt satte han in en julgåva på deras konto.
Men Mjölby kommun tog pengarna, eftersom familjen fick försörjningsstöd. Skamligt, ansåg Stark rätteligen.
Men kommunen hade också en poäng i att bidrag ska vara en sista utväg. Genom julpengen kunde familjen nå upp till existensminimum med mindre bidrag.
Sådan avräkning kritiseras ofta för att minska drivkraften att jobba. Om den som går ut och tjänar en slant blir av med lika mycket bidrag kan det vara nog så lönt att ligga kvar på soffan.
Starks fall visar en helt annan baksida. Kommunens konfiskering av julgåvan är nämligen en helt logisk följd av hur 1900-talets socialdemokrater valde att bygga det moderna Sverige.
Intuitivt hjälper människor varandra. Historiskt har det skett i familjer, församlingar och fattigstugor – varhelst den mellanmänskliga tilliten funnits. Ömsesidiga beroenden bygger varaktig värme och meningsfull gemenskap.
Men beroenden är sällan helt ömsesidiga. Risken finns alltid att en part hamnar i beroendeställning eller tacksamhetsskuld.
Den moderna socialdemokratin avskydde tanken på att individer kunde fastna i strukturer de inte styrde över. Om en stor och stark stat kunde bryta ner de gamla gemenskaperna skulle individen bli friare och mer oberoende.
Sagt och gjort. I stället för att barnen togs om hand av mammor och far- och morföräldrar inrättades skattefinansierade dagis.
Sedan byggdes äldreboenden för att vuxna mitt i sina moderna karriärer skulle slippa se efter sina åldrande föräldrar.
Och så vidare. Medborgarna har också fått en motsvarande förväntan om att bara det offentliga ska syssla med välfärd.
Systemet är praktiskt. Kollektivt tvång är överlägset för att ordna välfärd som vanligt folk hade varit obenägna att fixa – stora projekt med svag koppling mellan insats och resultat, eller välfärd i tillitslösa sfärer.
Men det är också kallt och sterilt. När välfärden samlas in och delas ut genom grå myndighetskolosser försvinner det där familjära.
Ta kritiken mot att Linköpings socialtjänst skickar bort utsatta barn till företagsdrivna hem som kommunen handlat upp, i stället för att låta släkt och vänner ta hand om dem. Förr hade gudföräldrar förväntats ta det ansvaret, på ett mer naturligt sätt.
Att Mjölby kommun tog flyktingfamiljens julgåva visar svart på vitt hur den moderna välfärdsstaten tryckt undan den där uråldriga och äkta medmänskligheten som Crister Stark visade i Väderstad.
Någonstans på vägen tappade vi något viktigt.