Arbetet med det nationella skogsprogrammet fortsätter. Nyligen träffades ett programråd under ledning av den relativt nya landsbygdsministern Jennie Nilsson (S). Hon har tidigare gått ut med att hon vill lösa upp knutarna i skogen (ATL 15/10).
Fast det nationella skogsprogrammets programråd verkar på pappret inte vara en särskilt bra bas för att uppnå det målet. I gruppen finns 24 organisationer representerade. Allt i enlighet med den idé som frodas inom staten att intressegrupper ska vägas mot varandra. Men urvalet har en kraftig slagsida åt staten och miljöorganisationer.
De som faktiskt äger den resurs vars framtid ska diskuteras – skogsägarna – är kraftigt underrepresenterade. I det nationella skogsprogrammets programråd finns bara en renodlad representant för privata markägare – LRF Skogsägarna.
Den andra tydliga markägaren är Sveaskog, statens skogsbolag. Var är företrädare för stora och långsiktiga ägare, likt Svenska kyrkans egendomsnämnder, Uppsala akademiförvaltning och Sveriges Jordägareförbund? Är det rimligt – eller ens lämpligt – att kräva av LRF att de ska föra talan för alla landets privata skogsägare?
Miljöintresset är däremot väl representerat. Världsnaturfonden WWF och Stockholm Environment Institute har bjudits in av regeringen. Likaså intressen som i huvudsak utnyttjar allemansrätten, som Svenskt friluftsliv och Ekoturismföreningen.
Naturskyddsföreningen har en plats, precis som dess fristående ungdomsorganisation Fältbiologerna. I det nationella skogsprogrammets programråd har Naturskyddsföreningen större representation än landets 330 000 privata markägare. Det är absurt. Och det gör att programrådet saknar nödvändig legitimitet för att i samförstånd staka ut framtiden för svensk skog och skogsbruk. Vad gruppen kommer fram till kan inte bli mycket mer än en partsinlaga.
Det som återkommande verkar ske är att staten, i urvalet av organisationer som ges tillträde till maktens rum, skjuter undan markägarna. De som de facto äger marken och skogen har fått se sin grundläggande rättighet beskrivas som ett intresse bland andra. Och i nästa led trycks markägarna som intressegrupp åt sidan.
Statsminister Stefan Löfven (S) håller Miljöpartiet lugnt genom att ge intressegrupper som trycker på frågor viktiga för MP allt större inflytande i viktiga forum, på andras bekostnad.
Markägarna är inte en intressegrupp bland andra. De har en grundlagsskyddad rättighet till sin egendom. Det är dags att börja hedra den rätten, om landsbygdsministern vill lösa upp knutar.