Acceptera aldrig våld! Aldrig det politiska våldet!
Att hota någon är att vilja använda våld i aggressivt syfte. Poängen med hotet är att göra den andre rädd och lydig. Och om den andre inte lyder så verkställs hotet med hjälp av våld i någon form. Det är den yttersta kränkningen av en annan människas liv och rättigheter.
Det civiliserade sättet att få en annan att agera som man vill är att erbjuda något i utbyte, det som vi kallar marknaden. Eller så ställer man upp, som det fungerar i en bra familj eller bland vänner. Då behövs aldrig hot, eftersom det skulle förstöra hela relationen.
Lite för ofta talas det om hat och hot i samma mening. Men hat är en individuell destruktiv känsla. Om flera personer uttrycker liknande hat, kan det visserligen uppfattas som något hotfullt. Hat är dåligt, men visar mest att personen som hatar inte förstår så bra.
Det viktiga är att ord i sig inte kan skada någon på riktigt, medan våld gör det. Den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali upptäckte i förra veckan att någon eller några skurit sönder hans bildäck på ett sätt som inte skulle upptäckas förrän under körning. Det var ett mordförsök på en enskild medborgare och en direkt attack på demokratin.
Jämför det med att twittra ut kritik mot meningsmotståndare. Yttrandefriheten är grundläggande som princip för ett öppet, fritt, demokratiskt samhälle. Utan möjligheten att låta åsikter stå emot varandra, så att var och en kan pröva styrkan i argumenten, blir det omöjligt att utveckla samhället. Den som inte tål att se sina åsikter kritiseras, bör därför vara tyst eller åtminstone låta bli att skriva totala dumheter offentligt.
Samtidigt är det oroväckande att stormar i små vattenglas kan blåsa upp till verbala orkaner, medan det som verkligen är hotfullt inte får motsvarande motstånd. Det kanske inte är rimligt att mitt i sommaren förvänta sig en skur av fördömanden mot gärningsmännen, men att mena saker i stil med ”det är inte så konstigt” eller ”nu får han (Hanif Bali) smaka på sin egen medicin” är att likställa ord med våldshandlingar.
Det är svårt att inte dra paralleller till Olof Palme; han var retoriskt vass, stundtals förolämpande. En mobbare som gärna plågade sina motståndare utifrån sin upphöjda känsla av överlägsenhet.
Att någon som inte är socialdemokrat använder liknande retorik kan naturligtvis kritiseras, men knappast utifrån en enhetlig måttstock som kan användas över hela den politiska skalan.
Likväl har vi ett ouppklarat mord på en statsminister. Låt det inte gå så långt denna gång.