Trots EU:s höga murar och ogina politik mot flyktingar från omvärldens oroshärdar, verkar det som en hopplös uppgift att hålla dem borta. Varje år kommer hundratusentals migranter till Europa. Många är villiga att bokstavligen riskera allt för möjligheten att skapa en bättre tillvaro för sig själva och sina familjer. Att massdöden lurar på Medelhavet ombord på överfulla, sjöodugliga skepp har lika liten avskräckande effekt som EU:s taggtrådsstängsel, vakttorn och poliskontroller. Det säger något om hur stark drivkraften är.
Vore det inte smartare att ta tillvara varje människa som vill bidra till att göra Europa rikare? Klarar inte våra arbetsmarknads- och välfärdssystem detta, är det något grundläggande - rent ut sagt huvudlöst - fel med samhällsorganisationen. Att bygga murar runt problemen istället för att modernisera och reformera löser ingenting på sikt. Vi binder bara ris på egen rygg, eftersom den främsta källan till välstånd är och förblir humankapitalet; människor som jobbar, handlar, konsumerar och skapar i fritt utbyte med varandra.
Det är rationellt att migranter lämnar icke-produktiva platser som härjas av krig, förtryck och plundrande härskare. Ansträngningar i sådana fientliga miljöer ger usel, om ens någon, lön för mödan. Den dagliga faran för liv och lem gör knappast situationen uthärdligare. Det är rationellt att vi välkomnar migranterna. Dessa människors ambitioner och strävanden gör ofantligt mycket bättre nytta hos oss, än om de skulle stanna kvar i elände och misär. Det blir en vinst för bägge parter, förutsatt att inte marknaderna är politiskt sönderreglerade på ett sätt som försvårar, eller stöter iväg, tillströmningen av nytt folk till produktionsapparaten.
Hur utopiskt är det egentligen med öppna gränser? I mitten av 1800-talet kunde man inte ens röra sig fritt inom Sverige. Att människor skulle kunna flytta mellan olika städer, socknar och landsändar utan tillstånd från överheten var sannerligen inte okontroversiellt. Men se på sjutton, det fungerade alldeles utmärkt. Detta var århundradet då industrikapitalismen sopande undan resterna av feodalism och kungligt envälde i Europa. Som konsekvens föll 1860 de gamla murarna på vår kontinent, såväl inrikes som utrikes. Författaren Stefan Zweig, boende i dubbelmonarkin Österrike-Ungern, skriver i sina memoarer: ”Vi kunde leva mer kosmopolitiskt, då hela världen stod öppen för oss. Vi kunde resa utan pass och tillstånd, vart vi ville, ingen förhörde oss för att utröna vår politiska inställning, härkomst, ras och religion”. Så var Europa innan 1914.
Första världskriget gjorde slut på friheten. Konflikten tvingade statsmaktens politiska klass att ”tillfälligt” återinföra de internationella gränskontrollerna. Det är nu väldigt länge sedan man hörde färska nyheter från skyttegravarna i Flandern. Personligen misstänker jag att kriget kanske är över vid det här laget. Vore det då inte dags låta folk börja leva som Stefan Zweig igen?
Vill du diskutera detta ämne med mig? Eller har du andra tankar och funderingar som berör ledarsidan? Idag mellan klockan 10 och 12 finns jag med Correns kulturredaktion i Stora boksalen på Linköpings stadsbibliotek. Kom gärna dit för en pratstund!