Socialdemokraterna vill att svenska staten ska köpa in sig i försvarskoncernen Saab. Det vore en katastrof – både för Saab och skattebetalarna.
Varför tycker då S att staten ska bli delägare i Saab? Enligt tidigare försvarsminister Peter Hultqvist (S) är det för att behålla den viktiga verksamheten i landet. Att se till att Saab inte köps upp av utländska intressenter och fokus flyttas från Sverige.
Det finns en hel del att invända mot förslaget.
Till att börja med framstår det mer som ett hot än ett löfte med statligt ägande. Några av de sämsta svenska affärerna genom tiderna har under senare år genomförts av statliga bolag under politiskt inflytande.
Som när svenska Posten glatt påhejat av politiken gick samman med den danska motsvarigheten och bildade Postnord. Det har inneburit att den vinstgivande svenska verksamheten år efter år har tvingats pumpa in pengar i Danmark för att täcka förlusterna där.
Därefter har vi statliga Vattenfalls köp av nederländska energibolaget Nuon för 97 miljarder kronor år 2009. Redan efter fem år konstaterades det att Vattenfall betalt 53 miljarder kronor för mycket.
Sedan har vi börsbolagen med stort statligt ägande. Telia borde ha en gyllne position, men skandalösa affärer har lett till en halvering av aktiekursen på tio år. SAS är på väg att avnoteras från börsen och aktieägarna förväntas förlora allt.
Nästa bolag till den här listan vill Socialdemokraterna ska bli Saab. Och bara det att förslaget kommer nu tyder på att det som föreslås är ytterligare en dålig affär för skattebetalarna.
För om det ska gå att sätta stopp för ett uppköp av bolaget – vilket S säger är målet – krävs minst 10 procent av aktierna, enligt lag. Det innebär att staten behöver dammsuga marknaden på aktier, vilket kommer att fortsätta att trycka upp Saabs kurs. Det senare lär dock vara till glädje för kortsiktiga aktieägare i bolaget. För i dagens kurs är en rejäl premie redan inräknad.
Vad skulle det då kunna kosta staten att under en kortare tid köpa minst tio procent i Saab när aktiekursen redan står på rekordnivåer? Det är inte osannolikt att det kan bli närmare tio miljarder kronor. I dag är börsvärdet närmare 73 miljarder kronor och om statligt köp blir en levande politisk fråga lär kursen tryckas upp maximalt av kortsiktiga placerare, som vill förekomma staten.
Samtidigt är 7-10 miljarder kronor en försvarbar kostnad att ta för att i det här oroliga säkerhetspolitiska läget långsiktigt säkra en stark inhemsk försvarsindustri. Det som är företagsekonomiskt oklokt kan vara politiskt klokt. Men i det här fallet är en affär inte heller politiskt eftersträvansvärd – för det problem som Socialdemokraterna vill lösa finns inte. Saab har redan ett stabilt ägande som håller verksamheten i Sverige.
Visserligen har många svenska börsbolag fått se det ansiktslösa utländska ägandet öka samtidigt som de aktiva svenska storägarna av kött och blod har minskat. Detta gäller dock inte Saab. Försvarskoncernen kontrolleras sedan 1937 av familjen Wallenberg. Och ingenting tyder på att det är på väg att ändras. Det Wallenberg-kontrollerade investmentbolaget Investor och Wallenbergstiftelserna har tillsammans över 48,1 procent av rösterna och 38,9 procent av kapitalet.
Det är också tack vare det här oerhört långsiktiga svenska ägandet som Saab står väl rustat i dag. Wallenberg-sfären har stöttat bolaget även när tidsandan inte har.
Under senare år har annars försvarsindustrin haft svåra år. Banker och fondbolag har bojkottat investeringar i försvarsbolag av hållbarhetsskäl. Saab har fått det svårare att attrahera kapital. Först när Rysslands fullskaliga anfallskrig mot Ukraina inletts började institutionerna att ändra placeringspolicyn, samtidigt som stater närmast panikartat började beställa försvarsmateriel för att säkra försvaret av det fria Europa.
Det här leder fram till en i sammanhanget viktig fråga. Hade svensk försvarsindustri varit i en bättre sits i dag om staten varit storägare under 2000-talet? Ingenting talar för det. Tvärtom.
Alla partier var efter kalla kriget rörande överens om att krympa försvaret till ett minimum. Idén var att alla krig var slut. Och om Sverige inte behövde en Försvarsmakt att tala om, då skulle politikerna knappast ha gjort en annan analys kring försvarsindustrin.
Hade staten haft ett innehav i Saab sedan gammalt skulle det troligen också ha sålts samtidigt som många andra statliga innehav avyttrades i slutet av 00-talet. Och om aktierna mot förmodan klarat sig kvar i portföljen fram till 10-talet är det inte osannolikt att Saab-aktierna då hade blivit en infekterad fråga i uppgörelsen mellan Socialdemokraterna och vapenexportkritiska Miljöpartiet. Om MP fick S att slumpa bort Vattenfalls kolkraft i Tyskland och driva svenska kärnkraftverk till avveckling så är det inte svårt att se framför sig att ett statligt Saab-innehav sålts till utlandet, för att distansera svenska staten från industrin.
Poängen är att staten inte är en säker ägare för Saab, vad än Socialdemokraterna säger. Tvärtom visar exemplet Saab att långsiktigt privat ägande är att föredra. Fallet Saab visar också vad politiken kan göra för att värna en inhemsk försvarsindustri – att utforma skattesystemet så att långsiktigt privat svenskt ägande premieras.
Socialdemokraternas förslag att staten ska köpa in sig i Saab gynnar i det här läget främst en enda grupp. Det är kortsiktigare investerare i Saab-aktien. Vad var det den gruppen kallades av socialdemokrater förr i världen? Finansvalpar. Och nu går Peter Hultqvist klipparnas ärenden.