Förr hölls skolavslutningar i kyrkan av ohejdad vana. Men under senare år har allt fler skolor valt att förlägga avslutningen till annan plats. Det är synd.
För eleverna förlorar något när skolavslutningar flyttas från den gamla kyrkan till en grusplan eller gymnastiksal. Och det beror inte på att prästen från Svenska kyrkan uteblir. Det handlar inte alls om religion.
Det handlar om lokalen och kulturarvet. Och vikten av traditioner.
Numera kan barn gå många av sina skolår i baracker. Eller paviljonger, som kommunerna envisas att kalla de tillfälliga lokalerna. Och de förskolor och skolor som nyuppförs byggs ofta för att hålla i 30 år och sedan rivas. Dessa skolor är skolbyggnadsversionen av slit och släng, enligt planeringsarkitekt Jonas Hallberg.
Det här innebär att många unga inte får tillfälle att under skolgången återkommande bekanta sig med platser där de kan få känna historiens vingslag. Där de kan få känna en samhörighet med tidigare och kommande generationer.
Spelar då det här roll? Det verkar så. Människor har nog ett behov av att känna sig hemma någonstans, och minnen från en byggnad som "alltid" kommer att finnas kvar och "alltid" har funnits kan fylla det behovet.
Fortfarande i början av 1900-talet byggdes också skolor för att vara en sådan här beständig plats. De uppfördes i tegel för att kunna stå i århundraden. Dess bibliotek fylldes med klassiker. Och på väggarna trängdes gulnade fotografier av eleverna som gått där en gång.
Tanken var nog att skolan skulle vara en plats för unga där historien och framtiden möttes. Eleverna skulle inte bara lära sig att räkna och skriva. De skulle också lära sig att de kommer någonstans ifrån – de skulle få både vingar och rötter.
Numera är den här ambitionen borta. Alla tankar att byggnaderna ska få eleverna att känna sig som länkar i en historisk kedja är som bortblåsta. Stengolv har ersatts av plastmattor. Skolbibliotek av surfplattor. Skolan har blivit fattigare.
När sedan även skolavslutningen flyttar från kyrkan försvinner i många fall en av de sista möjligheterna för en del elever att göra en historisk byggnad till sin. Det innebär att många aldrig riktigt får tillfället att gå in genom en tung ekdörr, slita samma stengolv som tidigare generationer och känna den speciella doften i ett gammalt stenhus, där allt är som det alltid har varit.