Många som har varit i områden där coronaviruset sprids uppmanas att stanna hemma av sina arbetsgivare. Folkhälsomyndigheten har däremot länge påmint om att det råder skolplikt för alla barn.
Att vuxna ska stanna hemma, samtidigt som barnen skickas iväg till skolor och förskolor, är uppåt väggarna. Självklart bör även barn som på sportlovet har varit i Iran eller Italien, där coronaviruset sprids, stanna hemma tills det kan intygas att de är smittfria.
Visserligen finns ingen anledning till panik. Men det är en väl avslappnad inställning som Folkhälsomyndigheten ger uttryck för. Signalerna från myndigheten riskerar också att motverka sitt syfte. Det som kanske ska framstå som en lugnande åtgärd, signalerar handfallenhet.
Att Folkhälsomyndigheten inte gör det självklara – att rekommendera elever som riskerar att vara smittade att stanna hemma – kan bero på att myndigheten inte klarar av att balansera olika krav.
Folkhälsomyndigheten ser främst till den stora världen, eller makronivån som nationalekonomerna skulle säga. Med det här uppifrånperspektivet blir det överordnade att minimera påverkan på skolornas undervisning, aktiemarknaden och handelsbalansen. I den lilla världen – runt köksbordet – lär dock förväntningarna på staten vara en annan. Människor vill inte bli sjuka. En mindre sjukdomsspridning, som på makronivån är fullt acceptabel, vill ingen att någon när eller kär ska drabbas av.
Glappet mellan den krassa verkligheten och teorin är också problemet med Folkhälsomyndighetens strategi. Barn som precis har kommit hem från områden med coronaspridning i Italien, Iran eller Kina lär inte vara överdrivet uppskattade av alla klasskamrater. När det går huvudlöss kan det lätt jagas syndabockar, och när insatsen är coronaviruset lär knappast stämningen bli mindre hätsk.
Arbetsmiljön för personalen i skolor och förskolor riskerar också att försämras kraftigt, om utvidgade försiktighetsåtgärder inte vidtas för att minimera spridningen.
Det gäller också att alla som kommer ifrån områden med coronasmitta tar det säkra före det osäkra. Även om staten har ett ansvar för att minimera spridningen, faller det största på individen. Sportlovsfirare i norra Italien lyfts ofta fram som en grupp som behöver vara observanta på symptom.
Men än större risk lär det vara för personer som har vistats i Iran, där sjukvården och kontrollerna enligt uppgift är långt sämre än i Italien. En tragisk händelse som också visar att det sker ett stort utbyte mellan Iran och Sverige är den iranska regimens nedskjutning av det ukrainska passagerarplanet tidigare i år, då 17 personer hemmahörande i Sverige omkom.
När Folkhälsomyndighetens agerande är saktfärdigt faller ett större ansvar på skolledare och kommunpolitiker. Att se till att det finns möjlighet till distansundervisning under ett antal veckor för det fåtal barn som kan ha utsatts för smittan är en åtgärd som kan minska spridningsrisken och dämpa oron, både i den stora och lilla världen.
Edvard Hollertz/SNB