Gynnsam regeringskris för Socialdemokraterna

Medan resten av Sverige pratar om landets första kvinnliga statsminister har Socialdemokraterna siktet inställt på att behålla makten.

"Magdalena Andersson är nog ganska nöjd med utfallet. Hon hade såklart inte den primära ambitionen att bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Hennes ambition är och har varit att behålla makten för Socialdemokraternas räkning."

"Magdalena Andersson är nog ganska nöjd med utfallet. Hon hade såklart inte den primära ambitionen att bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Hennes ambition är och har varit att behålla makten för Socialdemokraternas räkning."

Foto: Jessica Gow/TT

Ledare2021-11-26 05:00
Detta är en ledare. Correns ledarsida är borgerlig. Tidningen står fri och obunden från alla partier.

Sveriges första kvinnliga statsminister kom och gick. Efter 100 år av väntan blev det något av en antiklimax. Bara timmar efter att riksdagen godkände Magdalena Andersson (S) som Stefan Löfvens (S) efterträdare fick hon avgå, efter att ha förlorat både budgetomröstning och sin regeringspartner Miljöpartiet under dagen. 

Onsdagens regeringsfiasko blev ett väntat utfall efter månader av otydlighet och inkompetens från övriga partiföreträdare. Andersson ärvde ett instabilt regeringsunderlag och ett parti utan tydlig politisk agenda. Hade hon fått tid på sig att bygga sitt lag och sin politik med sikte på valet 2022 i stället hade sagan om Sveriges första kvinnliga statsminister kanske slutat annorlunda.

Det finns en anledning till att partiledarbyten bör ske i god tid innan ett val. Den nya ledningen måste få år en chans att bygga sitt team och sin plattform inför valrörelsen. Robusta allianser och samarbeten behöver befästas. I sådana här lägen, där en sittande statsminister avgår mitt under en mandatperiod, bör vederbörande lämna över en välskött regering så att efterträdaren kan kliva in som en ren formalitet och regera vidare fram till ordinarie val. Gårdagens kaos är inget annat än ett underbetyg för Stefan Löfven. Det var hans ansvar att se till att Magdalena Andersson kunde ta över efter honom, och det misslyckades han med kapitalt. 

Faktum är att Sverige befinner sig i ett tillstånd av konstant regeringskris som pågått i nästan sex månader. Det inleddes med misstroendeomröstningen mot Stefan Löfven i juni och har egentligen aldrig riktigt fått en lösning. Grundproblemet är att januariöverenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna effektivt tog död på höger-vänster-dikotomin i svensk politik, och därmed på all förutsägbarhet. Idag vet inget parti riktigt var de hör hemma längre, eller med vem. 

Samtliga partier försöker hitta sin nya identitet i ett skiftande politiskt landskap, vissa med större framgång än andra. Moderaterna har intagit en klassisk tan-ställning för hårdare straff och minskad invandring, och på så sätt effektivt desarmerat Sverigedemokraterna och brutit deras uppgång i opinionen. Kristdemokraterna har försökt att göra samma sak, men att döma av deras opinionssiffror missbedömde de väljarunderlaget. Tillsammans utgör dessa tre partier dock ett reellt hot mot Socialdemokraternas regeringsställning, och kan sätta agendan högerut.

Vänsterpartiet med Nooshi Dadgostar (V) i spetsen valde å sin sida att inta den självklara vakansen vänsterut. Det var länge sedan Sverige hade en vänsteropposition värd namnet. Under Jonas Sjöstedts (V) tid var Vänsterpartiet mest ett stödparti till Socialdemokraterna utan egen agenda, men nu ställer de krav på politiskt inflytande och försöker driva Socialdemokraterna vänsterut. 

För Liberalerna har det varit svårare att hitta en egen identitet. Högerflanken är redan upptagen av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Marknaden är därför ganska mättad, vilket Liberalerna fått erfara den senaste tiden. Deras tafatta försök att bryta sig ur Socialdemokraternas grepp och återfå status som ett pålitligt högerparti har resulterat i opinionssiffror långt under riksdagsspärren.

Miljöpartiet blev helt överkörda av januariöverenskommelsen och har förlorat sin trovärdighet i miljö- och klimatfrågan. Sent omsider har de insett att deras enda chans att överleva nästa val är att bryta sig loss från regeringen och försöka två sig från den politik de själva drivit. 

Var Centerpartiet anser sig höra hemma vet de nog inte själva. Annie Lööfs (C) politiska idé verkar ha varit att tvinga ett socialistiskt parti att driva igenom långtgående nyliberala reformer, ett hybrisprojekt dömt att misslyckas från start. 

Tyvärr är det Magdalena Andersson som fick skörda frukterna av denna politiska omdaning. De kan kännas sura, men i längden kan de visa sig en välsignelse. Nästa vecka kommer hon att röstas fram som statsminister igen, men den här gången i spetsen för en enpartiregering. Socialdemokraterna kommer förvisso att behöva regera på en högerbudget, men de slipper tyngas ner av förhandlingar med Miljöpartiet utan kommer att kunna driva sin politik på sina villkor. 

Andersson är nog ganska nöjd med utfallet. Hon hade såklart inte den primära ambitionen att bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Hennes ambition är och har varit att behålla makten för Socialdemokraternas räkning. Det är uppdraget, och nu får hon ännu bättre förutsättningar att lyckas.