Skog finns det gott om i Sverige. Av Sveriges totala landyta på 41 miljoner hektar räknas 28 miljoner hektar av dem som skogsmark.
Linköpings stift, det vill säga den delen av Svenska kyrkan i Östergötland och norra Småland, äger 30 000 hektar skog – 15 000 av dem i Östergötland. Därmed är stiftet Östergötlands femte största skogsägare. (NT 19/4 2022)
Nationellt är det statliga Sveaskog som är den största skogsägaren. 14 procent, det vill säga nästan 4 miljoner hektar, ägs alltså av staten. Endast hälften av all skog ägs av privatpersoner, medan aktiebolag äger ungefär en fjärdedel.
Anledningen till att kyrkan äger så mycket skog går tusen år tillbaka, till tvångskristnandet av Sverige. För att kunna försäkra sig om kyrkans makt behövdes pengar. Därför var alla gårdar i en socken tvungna att skänka mark till kyrkan. Avkastningen från gårdarna skulle betala för prästens och kyrkans leverne.
På den här tiden fungerade kyrkan även som ett administrativt centrum, skola och mötesplats. Marken kunde alltså ses som en sorts skatt för att få ta del av detta. Men kristendomen är inte statsreligion längre efter separationen mellan kyrka och stat år 2000. Att kyrkan då behåller marken är därför inte så moraliskt.
Mark de aldrig köpte på schyssta villkor finansierar en verksamhet få svenskar är aktiva i. Ändå tjänar Linköpings stift 50–60 miljoner kronor årligen på bara skog. Det är inget annat än en kvarleva från förr.
Men än värre än kyrkan är staten. Enligt lagen om svenska kyrkan får avkastningen från skogen inte gå till att köpa mer skog. Staten däremot, tar över allt mer skog. 2020 genomfördes den så kallade Skogsutredningen av staten för att ta reda på hur äganderätten i skogen skulle kunna stärkas. Resultatet blev dock ett annat. Flera hundra tusen hektar föreslogs att staten ska ta över såväl ägande som skötsel av. Oavsett om skogsägaren vill det eller ej.
Men varför skulle staten, eller kyrkan, vara bättre på att sköta skog än vanligt folk? Det är snarare skadligt för livet på landet. Äger staten marken gör ju det att privatpersoner och företagare inte kan verka där de bor, eller hade velat bo.
Detta är vad som brukar kallas “Allmänningens tragedi”. Det ingen äger tar ingen ansvar över. Alltså: naturresurser som nyttjas gemensamt riskerar att utarmas, trots att det rimliga beslutet i ett givet tillfälle hade varit att agera annorlunda.
Om man har en personlig koppling till skogen tar man hand om den bättre. Är det skogen som ställer maten på bordet skadar man den inte. Statens existens står eller faller inte med det statliga skogsbolaget Sveaskog, varför de har råd att ta dåliga beslut. Skog behöver långsiktighet. Men drivs den genom politisk eller religiös nyckfullhet riskerar långsiktigheten att försvinna.
Linköpings stift håller just nu på att ta fram ett 20-punktsprogram för hur skogen ska skötas. Ett mål är att skogsbruket ska anpassas för att förhindra en negativ klimatutveckling. Skogsbruket ska också ge större sociala och andliga värden (NT). Men vad betyder det? Är att värna andliga värden i skogen att inte bruka den? För det kan ju emot målet om att förhindra en negativ klimatutveckling.
Nej, företag och privatpersoner vet bäst vad skog behöver. Staten sköter bäst skogen genom att se till att den som bryter mot reglerna straffas, inte genom att såga själva. Kyrkans ägande över skogen är ännu svårare att förstå. Det är dags att de säljer. Gud kan ta del av skogen genom Allemansrätten istället.