Partisekreteraren Märta Stenevi blir valberedningens kandidat till nytt kvinnligt språkrör i Miljöpartiet. Med tanke på det välbefolkade fältet av kandidater kan dock mycket hända innan Socialdemokraternas regeringspartner och tillika riksdagens minsta parti har en ny ledargestalt på plats.
I Miljöpartiet väger valberedningens förslag inte riktigt lika tungt som i andra partier. Senast 2019 röstades just Märta Stenevi fram som partisekreterare före valberedningens förslag Emma Nohrén. Någon av de övriga sju kandidaterna till språkrörsposten har alltså fortfarande en god chans att vinna. Men det gäller att stå ut från mängden på ett sätt som tilltalar tillräckligt många.
När det gäller val av partiers främsta företrädare talas det ofta om vilken profil personen i fråga har, och om den vore gynnsam för partiet. I Miljöpartiet handlar det dessutom om någon som ska kunna jobba med det manliga språkröret Per Bolund vid sin sida. Det må vara naturligt att ledargestalter bedöms efter personliga egenskaper – i synnerhet när så många kandiderar – men det är också lite märkligt med tanke på att Miljöpartiet har just språkrör.
Själva tanken bakom att ha två språkrör i stället för en partiledare är att personerna ska föra fram partiets politik, snarare än att vara en ledare som stakar ut vägen. Det kräver visserligen personliga egenskaper, som vältalighet och trovärdighet, men mycket tyder också på att språkrören faktiskt sätter sin egen prägel på politiken om de så vill.
Ett tydligt exempel är att tidigare språkröret Gustav Fridolin förde in utbildningspolitik på Miljöpartiets agenda. Men sedan Fridolin avgick 2019 har den frågan tydligt halkat ned på prioriteringslistan. Nu är det Annika Hirvonen, som också kandiderar till språkrörsposten, som ansvarar för både skolfrågan och migrationen, där det senare området tydligt har överhanden.
Av diskussionerna inför språkrörsvalet att döma verkar det också som att många i partiet vill att den nya företrädaren personligen för med sig hjärtefrågor för att bredda partiet. Gröna studenter skrev till exempel i en debattartikel i Altinget (21/9) att Europaparlamentarikern Alice Bah Kuhnke borde bli språkrör, just för att hon skulle bidra med mer politisk bredd. Men vilket vältaligt språkrör som helst borde ju kunna föra fram en bredare politik, om partiet så bestämmer?
Det är tydligt att Miljöpartiets språkrör namnet till trots har rollen som ledare. Kanske särskilt nu, när väljarstödet sviktar, är det naturligt att hoppas på en stark person med egna idéer. Men icke desto mindre skaver detta ledarfokus mot partiets grundtanke om decentraliserade beslut och motvilja mot maktkoncentration.