Tre Kronors VM-triumf i hockey i all ära. Men söndagens besked om att påven för första gången någonsin utsett en svensk till kardinal i den världsomspännande katolska kyrkan kniper ändå guldmedaljen. Att Anders Arborelius, biskop i Stockholms katolska stift, får ikläda sig den röda högtidsdräkten som påven Franciskus närmaste rådgivare i Vatikanen är tveklöst en historisk nyhet av rang. Katolicismen må i vårt land vara en minoritetsinriktning, länge misstänkliggjord och fördomsfullt bespottad i efterdyningarna av reformationen för 500 år sedan.
Men det är hos "papisterna" (detta slitna gamla skällsord) som den svenska kristna kultursfären har sina odiskutabla rötter. Arvet är påtagligt, inte minst i Östergötland.
Ta bara Linköpings majestätiska domkyrka som tronar över stadens centrum, den byggdes som en katolsk katedral. Alvastra klosterruin vid Omberg i Ödeshög var en gång platsen där franska munkar från den inflytelserika Cisterciensorden etablerade sig, det var också i Alvastra som en av våra främsta världskändisar - Heliga Birgitta - fick sina första uppenbarelser.
Hon kom senare att grunda klostret i Vadstena, vars förr så centrala betydelse inte går att överskatta. "Vadstena representerade liturgiskt, andligt, estetiskt och intellektuellt den svenska medeltidskulturens kulmen", skriver Sven Stolpe i sin klassiska biografi över drottning Kristina.
De katolska klostren var mer än religiösa inrättningar. De var lika mycket institutioner för bildning, vetenskap, kultur, läkekonst och socialvård - och utgjorde våra kontaktnav till kontinenten. Katolska kyrkan kristnade inte endast Sverige, vi blev även civilisatoriskt inlemmade i Europa genom den (vilket, det ska man heller inte glömma, underlättade handeln och det ekonomiska utbytet).
Rom kan man säga var den tidens Bryssel och kyrkans nätverk fungerande som en slags protoversion av EU. Politiskt innebar det en maktdelning mellan påven och de världsliga furstarna; en situation som knappast var till samhällelig nackdel för vanligt folk då herremännen inte kunde härja hur som helst.
På många sätt blev reformationen en Swexit av svåröverskådligt katastrofala proportioner när Gustaf Vasa högg av våra europeiska band och gjorde riket till en starkt centraliserad, protestantistisk militärstat. Det går inte att nog betona vilken omfattande prägel detta fått på vår nation ända in i dessa dagar.
Men 1990-talets EU-medlemskap blev en form av svensk comeback från periferins självtillräcklighet (det hjälpte lyckligtvis inte att Vasas vålnad symptomatiskt nog rasslade med kedjorna i folkomröstningen; ett av argumenten som hördes från nejsidan var nämligen att Bryssel stod i beroende av Vatikanens diktat!).
Upphöjelsen av Anders Arborelius till kardinal har i ekumeniska termer tolkats som att påven Franciskus vill närma sig ett protestantiskt dominerat land, ett led i hans ambition att främja en brobyggande dialog mellan kristenhetens olika falanger och de övriga stora världsreligionerna. Det är naturligtvis mycket vällovligt.
Men det faktum att en svensk utnämns till kardinal i Rom den 28 juni har en vidare dimension än blott och bart religiöst. Det kan ses som en symbolmättad illustration av ett återknytande till den gamla europeiska kulturgemenskapen med dess rika mångfald och traditioner, där Sverige självklart hör hemma.