Fri entré ska sänka trösklarna till våra samlingar, sade politikerna 2016 och gav museerna en extra klumpsumma på 80 miljoner kronor om året som kompensation för inkomstbortfallet. Nu har det kostat noll kronor att besöka 18 statliga museer, varav de flesta ligger i Stockholm, i snart fyra år. Och visst har besöksantalet ökat. Men med det kommer också en rad ytterligare kostnader som politiken inte hjälper till med.
Vilka kostnader det handlar om blir tydligt i en ny rapport från Riksrevisionen. Det gäller anpassning av lokaler, städning och säkerhet. Pengar för att göra detta måste museerna omfördela inom den befintliga verksamheten, vilket innebär att något annat får mindre resurser. Fler besökare, som för ett museum med entréavgift bara är positivt och ökar resurserna, leder med fri entré alltså enbart till ökade kostnader.
Även om vi inte vet exakt hur många faktiska nya besökare det handlar om, meddelar personalen att det uppenbart är fler museiovana personer. Men är fler besökare i bredare målgrupper det huvudsakliga målet som museerna ska sträva mot? Regeringen är oklar på den punkten, men det uppenbara svaret bör vara nej om institutionernas bredare uppdrag beaktas.
Museerna har på pappret fler uppdrag än den som allmänheten får besöka. Det handlar formellt om kunskapsuppbyggnad, samlingsförvaltning och samverkan och spridning i landet. Och just dessa uppdrag befarar Riksrevisionen blir lidande av att mer resurser koncentreras till besöksverksamheten.
Till detta sätts i längden även kvaliteten på utställningarna och besökarnas upplevelse på spel när inga entréavgifter tas ut. Det leder fram till den viktiga frågan: vill vi att många människor fritt ska se utställningar av halvbra kvalitet, eller att alla som vill betala ska kunna se utställningar av hög kvalitet?
Det hade varit en sak om entréavgiften varit så hög att människor svårligen hade haft råd. Det går dock utmärkt att undvika det med en lagom låg avgift. Poängen med det är just att människor ska se sina besök som en form av investering, och inte ett slentrianmässigt tidsfördriv.
Det självklara målet med de statliga museerna bör vara att kvaliteten inte får kompromissas med. Annars blir effekten av fri entré att de som bor i Stockholm inte förlorar något på att göra snabba museibesök och låna toaletterna. Men när en person som bor i resten av landet väl har betalat för att åka till huvudstaden väntar museer med falnande kvalitet. Gratis smakar sällan lika gott för alla.