Minns ni i våras när vänsterdebattören Göran Greider varnade liktänkande från att rösta på Gudrun Schymans Feministiskt initiativ? I Dagens ETC påstod sig Greider skriva under varje ord i Fi:s grundvalar, men ”även den mest idealistiska vänstermänniska bör ibland fundera taktiskt och strategiskt”. Han beskrev det som en av sina mardrömmar att Fi skulle få ”runt 3,5 procent”, inte komma in i riksdagen och att ”borgerligheten” i praktiken skulle vinna de där procenten.
Greider fick medhåll Daniel Suhonen, chef för den fackliga tankesmedjan Katalys. I en hätsk debatt med en uppenbart upprörd Schyman argumenterade Suhonen att en röst på Fi var bortkastad om partiet inte kom in i riksdagen. Schyman kontrade med att herrarna Suhonen och Greider visade prov på demokratiförakt (P1 Morgon).
Efter valet till Europaparlamentet, i vilket Fi fick 5,49 procent av rösterna, tyckte en del att det var på plats med ett ”vad var det vi sa”. Riksdagskandidaten Linnéa Bruno till exempel. Under rubriken ”Suhonen, Greider, Sjöstedt – ni hade fel” skrev Bruno att rösten på Fi vare sig var bortkastad eller en stöld från V eftersom ”alla rödgröna ökade i EU-valet” (SVT Opinion).
Men skrattar bäst som skrattar sist. Det var ju inte Europaparlamentsvalet som Greider och Suhonen oroat sig för. Det var riksdagsvalet. Sedan det rosa lyckoruset lagt sig kom en valrörelse som handlade mycket om konkret sakpolitik. Således slutade Fi den 14 september på 3,1 procent och kom inte in i riksdagen. Greider fick rätt. Å andra sidan ökade de rödgröna bara med 0,01 procentenheter, men blev ändå största block. Därmed besannade inte ”borgerligheten” Greiders mardröm. Och de där tre procentenheterna som Fi fick, hade inte puttat de rödgröna över majoritetsgränsen. SD hade ändå stått där med sin vågmästarroll.
Men att det nu är Stefan Löfven och inte Fredrik Reinfeldt som har det tveksamma nöjet att bilda regering är väl ändå är en skönare huvudkudde för vänstern.