Hur angriper man bäst ett problem som man tvingas tampas med år efter år? Rimligtvis genom att ta reda på varför problemet finns i första taget. Annars blir det som när man rensar ogräs. Tar man inte an sig rötterna arbetar man förgäves.
Linköping står på en pallplats ingen vill ha. Kommunen ligger som bekant i riksbotten när det kommer till att hjälpa långtidsbidragstagare. Det ska det bli ändring på, menar Mikaela Schullström, Linköpings nytillträdda integrations- och arbetsmarknadsdirektör, i måndagens Corren.
Målet är högt satt. Cirka sex procent av alla hushåll i Linköping får försörjningsstöd. Den siffran ska ner till fyra procent år 2025. Och redan 2023 ska kurvorna börja peka åt rätt håll.
Det finns en pikant detalj. Schullström hävdar att hon inte vet varför det ser så illa ut i just Linköping. Inte heller finns vetskap kring bidragsfusk eller ifall det förekommer missbruk som finansierar organiserad brottslighet. Man tycks dock känna till att problemen ”inte är lika stora som i exempelvis Göteborg” (Corren 7/2).
Ja, men då så.
Anledningarna till att människor hamnar i bidragsberoende är många och varierande. Det kan handla om allt ifrån missbruk och funktionsnedsättningar till integrationssvårigheter. Det är besvär som kräver fundamentalt olika typer av smärtstillande. Att få bukt med allt detta på mindre än tre år är i milda ordalag tufft. Särskilt inte när vetskapen om varför skon överhuvudtaget klämmer tycks saknas.
Det är bra att ambitionerna finns. Och det finns siffror som pekar på trendbrott. 2021 minskade antalet hushåll med försörjningsstöd för första gången efter tio års uppgång (Corren 14/10—2021).
Problemen lär dock inte lösas långsiktigt om rötterna till dem är okända. Schullström säger till Corren att hon önskar att hon hade en heltäckande förklaring. Det vore därför klädsamt ifall en sådan kartläggning gjordes. Annars kan det sluta med att det offentliga kastar pengar på problemet i all evighet, med marginella effekter.
I den berömda grekiska myten tvingar gudarna Sisyfos att rulla ett stenblock uppför ett berg, bara för att se det rulla ner igen. Om och om i all evighet tvingas han göra det, som straff för att ha lurat döden.
Kommunen gör bäst i att låta bli att inspireras av myten. Det vinner ingen på, allra minst långtidsbidragstagare.