2021 blev ett sämre år än väntat för världens despoter. Det visar Human Rights Watch (HRW) årliga genomgång av det globala tillståndet för mänskliga rättigheter, som släpptes i förra veckan.
Pandemin tycks ha varit en väckarklocka för många. Människor har börjat tröttna på diktatorer som förnekat sjukdomens allvar, spridit desinformation, samt vägrat lyssna på forskare och läkare.
Samtidigt passar HRW på att ge en känga till världens demokratier. Organisationen menar att fria länders ledare ofta är dåliga på att ta sig an illiberala tendenser i de egna samhällena. Maktspel och alltför stort fokus på realpolitik hindrar makthavare från att gemensamt diskutera om vad som bör göras åt den nya tidens demokratiutmaningar. Klimatkrisen, pandemin eller ny teknik som biometrisk övervakning riskerar att underminera värden vi tar för givet.
Demokratin är inte ett naturtillstånd. Tvärtom, den måste kämpas för varje dag och in i minsta politiska handling. För att kunna göra det behövs en medvetenhet om de ideologiska byggstenar som utgör de goda värderingarnas infrastruktur.
Därför var utfrågningen av kultur- och demokratiminister Jeanette Gustafsdotter angående motiveringen kring de nya pandemirestriktionerna klandervärd (SR 13/1). Gång på gång upprepade hon mantrat om att beslutet var viktigt och nödvändigt. När programledaren poängterade att auktoritära stater använder samma argument för att motivera långvariga inskränkningar av frihet, bytte ministern snabbt spår.
Bakläxa för Gustafsdotter, med andra ord. Nog finns det ingen anledning att tro att den svenska regeringen medvetet vill nedmontera demokratin. Men den som inte kan motivera kontroversiella politiska beslut med annat än floskler kommer inte heller kunna försvara frihetens värden när det krisar.