Riksdagsarbetet i Stockholm tar sådan tid att landsbygdens riksdagsmän riskerar att glömma hur en ko luktar. Det omdömet fällde den östgötske högerpolitikern Martin Skoglund i Doverstorp, som redan på 1940-talet varnade för effekterna av att ledande politiker allt mer distanseras från praktiska verksamheter och hembygden.
Idag kretsar mycket av det politiska livet på nationell nivå kring vad som händer och sker i huvudstaden. Politik har allt mer blivit ett yrke. Riksdagsledamöter med bostäder i både hemlänet och Stockholm har under senare år misstänksamt granskats.
Martin Skoglund, eller Doverstorparn som han kallades efter gården, var inte vem som helst. Han satt i riksdagen mellan 1928–1960. Och Doverstorparn hade säkerligen kunnat bli partiledare om han bara själv hade velat. Tre gånger lanserades Martin Skoglund som partiledarkandidat till Högerpartiet, dagens Moderaterna. Tre gånger avböjde han.
Kanske för att han var sprungen ur en bondepolitisk tradition där karriären inte var det väsentliga. Lite tillspetsat kan sägas att skörden hemmavid var viktigare än stormaktsrelationerna, anmärkte den kände M-politikern Per Unckel i förordet till boken ”Partiledare, nej tack! Talmanslegenden Martin Skoglund” (Carlssons, 2010).
Inställningen att det viktiga skedde i den lilla världen var inte heller Doverstorparn ensam om att ha. Snarare förvaltade han ett arv som fanns djupt rotat över hela landet. Han var vald för Östergötland men kunde lika gärna ha varit värmlänning, västgöte, smålänning eller gotlänning. Varhelst det fanns en allmoge fanns det mylla för politiker som Doverstorparn.
Martin Skoglund var, skriver Unckel, en företrädare för Sveriges historiska rötter. Till skillnad från de flesta länder på kontinenten är Sverige format av självägande bönder. Den lokala förankringen var det viktiga – inte kontakter i hov eller departementskorridorer.
Utmärkande för en bondepolitiker är kopplingen till hembygden. Martin Skoglund frågade sig hur riksdagens beslut skulle slå mot Finspång, där hans gård Doverstorp låg. Fälldin värderade lagförslag genom att be tjänstemän förklara hur förändringarna skulle slå mot olika personer i hans Ramvik, i Ångermanland.
Det gör att det politiska arbetet bottnar, i en plats och verkligheten såväl som historien. Det signalerar också att det lokala politiska samtalet mellan folkvalda och folk verkligen spelar roll. Men hur ofta hörs toppolitiker ställa sig den frågan i dag?