Förra gången en amerikansk president förlorade ett omval var 1992, också då var det en republikan: George Herbert Walker Bush. Att han skulle gå på pumpen hade året innan sett osannolikt ut. Våren 1991, efter USA:s seger i det första Gulfkriget, var Bushs popularitetssiffror enligt opinionsinstitutet Gallup skyhöga 89 procent.
Men så blev ekonomin knackig och arbetslösheten steg. Guvernören i den lilla sydstaten Arkansas, demokraten Bill Clinton, såg sin chans. Det gjorde även Texasmiljardären Ross Perot, som oberoende högerpopulistisk tredjepartikandidat.
Valkampanjen blev lång och hård. Perot kammade hem 18,9 procent nationellt, vilket kostade Republikanerna segern. Clinton triumferade med 370 elektorsröster och 43 procent av väljarna bakom sig. Den tidigare förmodat oövervinnerlige Bush fick 37,4 procent och 168 elektorsröster.
Vore det konstigt om Bush blivit bitter över nederlaget och avskytt motståndaren som snuvat honom på en andra mandatperiod? Det är aldrig lätt att tvingas lämna makten och svälja en svidande förlust.
Men i januari 1993 under sin första arbetsdag som ny president, fann Clinton ett brev på Ovala rummets skrivbord, inlett med orden ”Käre Bill”, från den besegrade företrädaren.
Bush skrev personligt om ämbetets utmaningar, att kritiken ofta var tuff, men att Clinton inte skulle låta sig avskräckas, inte låta sig rubbas ur kurs. De avslutande raderna löd: ”Jag önskar dig välgång. Jag önskar din familj välgång. Din framgång är nu vårt lands framgång. Jag hejar starkt på dig. Lycka till – George”.
Bush var varm och generös i bästa amerikanska tradition. Han var en sann patriot som satte sitt land, konstitutionen och demokratins ideal främst. Trots skilda politiska uppfattningar och partitillhörigheter gjorde han tydligt att Clinton var vald till hela USA:s president och som sådan förtjänade stöd, inte fientlighet.
Var finns idag det parti som George Bush så hedervärt representerade? Det är allvarligt nog att Donald Trump, trogen sin patologiskt narcissistiska natur, vägrar godta Joe Bidens klara valseger och sprider grundlösa anklagelser om massivt röstfusk kring sig.
Värre ändå är att Republikanernas företrädare överlag, undantaget några få, spelar med i charaden. Rädda om sina egna politiska skinn vågar de inte riskera att falla i onåd hos Trumps stora väljarbas och alla hans lojalt stridslystna sympatisörer. Hellre gör de sig till medlöpare i underminerandet av förtroendet för den amerikanska demokratin, världens viktigaste och mest inflytelserika.
Otäckt är bara förnamnet. Och kan något sådant ske i Republikanerna – med dess stolta arv från Lincoln, Coolidge, Reagan och Bush – kan det då inte ske i vilket parti som helst som vi trodde oss kunna lita på?