Aida Hadzialic (S), tidigare gymnasie- och kunskapslyftsminister, twittrade för en tid sedan en anekdot. När hon var kommunalråd i Halmstad träffade hon Barbara Bergström, grundare och delägare i Internationella engelska skolan (IES). Hadziliac hade frågat Bergström hur skolkoncernen skulle använda skattepengarna. Det plumpa svaret blev ”Jag är kapitalist och vad jag gör med mina pengar angår ingen”.
Vi behåller den tanken och går raskt vidare.
I måndags kunde TV4:s ”Kalla fakta” avslöja hur elever på friskolekoncernen Bergstrands vuxenutbildningar fått falska betyg i kurser de aldrig ens läst. Lärarna pressades till att ställa godkända betyg, trots att bedömningsunderlag saknades. Anledningen? Skolan fick 85000 kronor för varje elev med godkända betyg, av Stockholms stad.
Vidare beskriver elever att arbetsmaterial ständigt fattades, vilket gjorde att de aldrig fick lära sig viktiga moment. De kom ut i arbetslivet helt okunniga, men med stora studieskulder.
Avsnittet kom bara några dagar efter att det uppdagats att den muslimska friskolan Römosseskolan i Göteborg ska få fortsätta sin verksamhet. Skolan har varit i hetluften vid flera tillfällen, bland annat eftersom rektorn slussat miljonbelopp till ett islamistparti i Somalia, via bluffakturor. Man har också bedrivit könssegregerad undervisning och portat flickor från moskén när de haft mens.
Och så var det detta med att IES mäter kjollängden på kvinnliga elever, i syfte att upprätthålla skolans klädkod.
Med andra ord: det har varit en tuff tid för den betydande delen av borgerligheten som försvarar det nuvarande friskolesystemet med näbbar och klor.
Friskoledebatten drogs inte i gång av vänstern, utan av arga och trötta lärare som började skriva av sig i sociala medier. Socialdemokraterna var snabba på bollen och utlovade förbjudet vinstuttag i skolan. Även Centerpartiet, med ungdomsförbundet i spetsen, vill skärpa reglerna för friskolor.
Från borgerligheten till höger om centern har argumenten däremot inte förändrats sedan 1990-talet. Den ideologiska grunden sitter där den sitter – valfrihet, entreprenörskap och traditionella undervisningsmetoder.
Värdena är i sig goda. Men i praktiken mynnar friskoleförsvaret stundtals ut i ren absurditet. I söndags bjöd exempelvis författaren Lotta Lundberg på förmodligen den mest spektakulära spaningen i svensk skoldebatt någonsin:
”Internationella engelska skolan går som tåget av flera skäl. Ett är ordning och reda. Så länge den kommunala skolan inte får till den detaljen, vilken är grundläggande för all inlärning, står man som förälder inför ett – från min horisont – enkelt val: sätta sin unge på en skola där man får visa kussimurran – eller för all del snoppen – lite hur man vill, eller en skola där det finns gränser” (SvD 30/1).
Det är alltså här man landar. Friskolan beskrivs som en oas där barnen inte tillåts blotta könsorganen, till skillnad från den kommunala skolan.
Valfrihet och ordning i all ära. Men någonstans måste borgerligheten, med Moderaterna i spetsen, kunna förklara varför det är acceptabelt att skattebetalarnas pengar inte återinvesteras i eleverna. Eller varför en gammalmodig syn på sexualmoral – ja, både Römosseskolans och IES:s – tillåts gälla i svensk skola.
Riksrevisionen kommer nu att granska huruvida skolpengssystemet, som infördes 1992, fungerat som tänkt. Vi väntar med spänning på resultatet som kommer i sommar. Tills dess måste den breda borgerligheten – både makthavare och opinionsbildare – våga ta debatten om friskolornas problem, i stället för att förlöjliga motståndarnas argument.
Skolans framtid är för viktig för att lämnas på walkover. Väljer borgerligheten att undvika frågorna som skaver, då är valfriheten hotad på riktigt.