Det är förstås en oerhörd händelse. Skottlossning vid en nattklubb i centrala Norrköping, kulregn i en helt öppen stadsmiljö och två män mördade i vad som misstänks vara en uppgörelse inom den kriminella MC-gängsvärlden.
Det råa dubbelmordet natten mot torsdagen kunde varit som hämtat ur filmer vi sett om gangsterväldets Chicago på 1920-talet, men det är Östergötland 2019. Slående var kommentaren från en förbipasserande kvinna morgonen efter dådet, som till NT:s reportrar på området kring brottsplatsen sa: ”Konstigt nog blir man inte förvånad längre, det skjuts varje dag i Sverige nu”.
Orden speglar sannolikt en tämligen spridd känsla hos kategorin vanligt hederligt folk. Avtrubbningen börjar sätta in. Det oerhörda blir normaliserat. I samma veva tilltar – föga förvånande – misstron mot det politiska etablissemanget som låtit det ske, vilket fått en raskt ökande skara väljare att vända sig till SD som aldrig haft en sådan tacksam skördetid som denna höst.
Konsekvent har SD kopplat ihop brottsutvecklingen (liksom valfritt samhällsproblem på menyn) med ”massinvandringen” och gisslat övriga partier för att närmast landsförrädiskt blundat för denna ”sanning”. Varje skjutning, varje sprängning, som flashar förbi i mediernas nyhetsrapportering ter sig likt en bekräftelse på SD:s envist kolporterade budskap.
Och det katastrofala bemötandet från såväl Stefan Löfven (S) som Ulf Kristersson (M) snarast understryker den verklighetsbild Jimmy Åkesson målar upp. ”Vi såg inte det här komma”, påstod Löfven fåraktigt om den grova våldsvågen i en herostratiskt ryktbar magplask-intervju i SVT:s Agenda (17/11). Bättre valarbetare än en statsminister som ger intryck av usel koll, naivitet och förlorat grepp om sakernas tillstånd kan väl inte SD få.
Kort därpå (19/11) gjorde Kristersson ett opportunistiskt utspel på Facebook som vi idag förstår var en ouvertyr till denna veckas samarbetsförlovning mellan honom och Åkesson. Moderatledaren bad om ”förbehållslös ursäkt” för i den mån hans parti ”smädat” och ”frusit ut” alla röster som vågat peka på problemen kring exempelvis gängkriminaliteten – med tydlig underförstådd adress till kritikerna av de senaste årens ”massinvandring”.
De flesta invandrare är dock inte kriminella. De flesta ”ursvenskar” är det inte heller. Orsakerna till gängvåldets utbredning är komplexa. Forskare, polis och myndigheter har länge varnat, faktiskt i decennier, för vilken situation som varit under uppsegling. Den styrande partipolitiska klassen har emellertid varit svaga med att agera och därmed sänkt sitt eget förtroende.
Det har blivit SD:s vinstlott till normalisering från sina rötter i den brunsvarta främlingsfientliga myllan. Nu är det Åkesson som åtnjuter trovärdigheten, problemformuleringsprivilegiet och de växande opinionssympatierna. Det är också oerhört. Men knappast överraskande.