Från utanförskap till jobb inom ett år. Ambitionen låter minst sagt lovande för det nya intensivåret för nyanlända, som nu har blivit verklighet. Under den avgränsade tiden ska deltagarna träna just intensivt på det som krävs för att var och en ska bli anställningsbar, såsom språk, kortare utbildning och praktik.
Intensivårets potential ligger i krav på de nyanlända som deltar – de får hjälp under ett år, och förväntas då anstränga sig för att därefter kunna ta ett jobb med lön. Det finns alla möjligheter till framgång. Men som alltid med politiska projekt tycks det inte räcka med ett enskilt huvudmål – i det här fallet att få fler nyanlända i arbete.
Regeringen och samarbetspartierna C och L kunde uppenbarligen inte hålla sig från att lägga till ett jämställdhetsperspektiv som ska vara ”centralt i genomförandet av intensivåret”. Visst är det viktigt att män och kvinnor möts av samma krav och stöd, men när det blir ett politiskt delmål lindas det in i onödig och potentiellt skadlig byråkrati.
Nu förväntas Arbetsförmedlingen redovisa att jämställdhetsperspektivet finns med. Den redovisningen lär knappast bestå av en kort och enkel försäkran om att alla deltagare behandlats lika. En annan risk med intensivåret är dess sällskap – det vill säga alla andra arbetsmarknadspolitiska program.
Företeelser som matchningstjänster, introduktionsjobb och extratjänster finns kvar vid sidan om, tillsammans med diverse lokala etableringsprogram. I bästa fall kan varje arbetslös delta i det program som passar. I värsta fall blir det ett resultatlöst hoppande mellan olika arbetsmarknadspolitiska projekt. Då undergrävs till viss del intensivårets inbyggda krav.
Den utbredda arbetslösheten bland personer som invandrat till Sverige är en svår nöt att knäcka. Men det ursäktar inte uddlösa åtgärdsprogram. För ett år sedan lanserade Entreprenörskapsforum de nedslående siffrorna som visade att det i snitt tar 12-13 år innan ens hälften av utrikes födda kan försörja sig själva. Det är uppenbart att de arbetsmarknadspolitiska programmen har en snällt sagt begränsad effekt.
Löfvenregeringens mål om Europas lägsta arbetslöshet 2020 missades med marginal. Nu skulle det behöva gallras i den arbetsmarknadspolitiska rabatten, som har vuxit till en djungel av åtgärder. Låt det som verkligen hjälper människor i arbete växa vidare och utvecklas. Resten kan ryckas upp med rötterna.