Jan Björklund (FP) tycker att Stefan Löfven (S) ska utesluta Miljöpartiet ur regeringen. ”Det skulle underlätta blocköverskridande uppgörelser”, menade FP-ledaren. Vad finns det som talar för att statsministern skulle lyssna på honom? Inte mycket, förutom att blocköverskridande överenskommelser är vad Löfven trånat efter sedan han blev partiledare. Och för att just nu är det vad landet behöver. Men att tro att Alliansen tänker ställa upp ”gratis”, är för mycket att hoppas på för Löfven.
Folkpartiet var ju ett av Löfvens utpekade byten och under förra hösten fick Björklund och Centerns Annie Lööf ideligen förneka att ett samarbete med regeringen var på gång. Alliansen står fast, löd budskapet. Och det gjorde den. De borgerliga lade en gemensam budgetmotion som Sverigedemokraterna deklarerade att de tänkte rösta på. Löfven valde att ställa hårt mot hårt, höll tummarna och lade fram sin budget – som föll. Regeringskris följde och inför hot om nyval uppstod decemberöverenskommelsen – som nu också fallit.
Ja, ni vet. Över Alliansen verkar nu en våg av lättnad sprida sig. Efter KD:s knivhugg mot DÖ dröjde det inte många timmar innan moderatledaren, som nog många med mig trodde skulle försvara uppgörelsen, högg till, hon med. Centern och FP följde grupptrycket. DÖ segnade ner. Vem sörjer offret? Löfvens ord var hårda till en början, samtidigt medgav han att överenskommelsen aldrig var hans förstahandsval. De som har anledning till sorg är framför allt Vänsterpartiet, som kan förlora sitt stora inflytande över regeringens budget, samt SD, som riskerar sin självutnämnda position som ensamt oppositionsparti.
Blocköverskridande överenskommelser måste inte innebära att hela Alliansen är med på tåget. Partierna lägger enskilda budgetar nu, samtliga är i behov av politikutveckling och står inför, eller har nyligen avslutat, stämmor. Allianssamarbetet är väl tillräckligt starkt för att palla några snedsteg – för Sveriges bästa?
Ett av de mest motbjudande argumenten för DÖ var att den bäddade för en Alliansregering 2018. ”Håller vi ihop nu och låter Löfven hållas, så måste han återgälda tjänsten senare”, löd den cyniska motiveringen. Hur mycket skada – ur borgerlig synvinkel – skulle inte S-MP-regeringen hinna ställa till med på de åren? Särskilt som den sammansvetsade Alliansen tvingade Löfven i knät på Sjöstedt? Det verkade inte bekomma dem som blott hade regeringsmakten i sikte.
Men det var till slut det som blev droppen; att se den rödgröna regeringen riva upp högt hållna Alliansreformer blev för mycket för kristdemokraterna, som satte bollen i rullning. Och på en kväll var DÖ uppbruten. Nu känner de som hela tiden varit motståndare till överenskommelsen vind i seglen och vill gå längre och stoppa regeringens budget. Det är på många vis en förfärlig budget, men frågan är vad ett krisläge á la hösten 2014 skulle ge.
Bättre då att Alliansen går på Björklunds linje och pressar Löfven på hans ömmaste punkt – blocköverskridande överenskommelser med villkoret att S släpper MP. Ett mer omaka regeringspar får man leta efter.
Björklund var för övrigt bäst i partiledaruppställningen i söndags kväll. Kul för Folkpartiet – det var inte igår.