Staten bäddar för en nedläggning av Tjustbanan och Stångådalsbanan. En annan tolkning är svår att göra. För det är bara negativa besked från Trafikverket.
I veckan meddelade Trafikverket att Stångådalsbanan blir av med statsbidraget. Därmed står både Tjustbanan och Stångådalsbanan utan statsbidrag från årsskiftet.
I april presenterade Trafikverket en utredning som slog fast att järnvägen mellan Linköping-Västervik och Linköping-Kalmar inte har haft någon betydelse att tala om för den regionala utvecklingen under 2000-talet.
I början av 2023 föreslog Trafikverket att banornas förbindelse till stambanan klipps, den dag Ostlänken är byggd. Enligt myndighetens förslag ska tågen från Västervik och Kalmar få en slutstation två kilometer från den nya centralstationen i Linköping.
Och för ett par år sedan föreslog Trafikverket att Stångådalsbanan och Tjustbanan inte längre ska klassas som riksintresse. Det är en nedprioritering som kraftigt skulle försvåra möjligheten att få statliga infrastrukturpengar.
Att region- och kommunpolitiker förfäras över utvecklingen är förståeligt. Karin Helmersson (C), regionråd i Kalmar, underströk i veckan betydelsen av goda kommunikationer till den stora tillväxtmotorn i den här delen av landet – Linköping.
Hur avgörande goda förbindelser med pendeltåg kan vara för en kommuns utveckling märks också runt Linköping. Mjölby och Motala, dit Östgötapendeln går, har sett hur tillväxt och inflyttning spiller över från Linköping. En utveckling som tyvärr inte märks längs med järnvägen i Kisa, Överum eller Falerum.
Att vända utvecklingen är samtidigt svårt. Tjustbanans och Stångådalsbanans underhåll är eftersatt och antalet avgångar försvinnande få. Det krävs enorma investeringar för att få upp hastigheterna och antalet avgångar så att tåget på allvar kan möjliggöra pendling.
Å andra sidan framstår alternativet som ännu sämre. För den långsamma nedläggning av banorna som Trafikverket nu verkar ha slagit in på skulle beröva stora områden i södra Östergötland och norra Kalmar län möjligheten att sammanlänkas med Linköpings arbetsmarknad.
Och enklare jobbpendling skulle nog inte bara gynna Linköpings näringsliv. Längs med järnvägen finns många specialiserade företag, som i Överum, i behov av god kompetensförsörjning.
Egentligen är det också märkligt hur styvmoderligt banorna har hanterats. Politiker talar ofta varmt om vikten av att binda samman landet. Återkommande sägs storregioner vara framtiden, med fördjupade samarbeten mellan dagens län. Men hur ska utbytet mellan Linköping och Västervik öka om det inte går några tåg och vägarnas standard är relativt låg?
Framtiden för Tjustbanan och Stångådalsbanan handlar därmed om så mycket mer än en järnväg. Draget till sin spets handlar det om vilken framtid – och vision – som finns för orterna längs med järnvägen.
Det vore därför klädsamt om beslutet om framtiden för banorna togs öppet och av ansvariga politiker. Och inte – som verkar vara fallet nu – genom mängder av mindre beslut på Trafikverket.