I århundraden har släkten Adelswärd byggt Åtvid. När baronerna brutit koppar ur berget, sågat virke ur skogen och skördat grödor ur jorden har de skapat tillväxt och jobb.
De har också tagit ett moraliskt ansvar. Särskilt den siste baronen Johan Adelswärd var vida känd för sin kärlek till bygden. Han ordnade konstutställningar i orangeriet på släktgården Adelsnäs och stöttade Åtvids kulturhistoria och föreningsliv med både pengar och sin egen tid. Sedan hans styre har lovande lokalförmågor fått stipendier ur Baroniets stiftelse.
Han var också en sann naturvän som varsamt förvaltade Baroniets 22 000 hektar – en fjärdedel av kommunen och en av Sveriges största jordegendomar.
När den siste baronen gick ur tiden i fjol utbrast länssorg. Begravningen knökfyllde Åtvids Stora Kyrka som Baroniet bidragit till att bygga, medan hjärtekrossade östgötar skrev till Corren för att hylla baronens livsgärning.
Mot bakgrund av den gedigna meritlistan som bygdens beskyddare höjdes nog många ögonbryn nu i veckan. Då rapporterade Corren nämligen att Baroniet vräkt en orienteringsklubb från en av godsets smågårdar.
I ett halvt sekel har den anrika klubben OK Eken hyrt och skött om Södra Botorp, men nu vill Baroniet självt ha gården som tjänstebostad. De ungefär hundra orienterarna står vilsna och ledsna inför klubbens framtid.
Att slänga ut dem är olikt det baroni Adelswärd som östgötarna lärt känna under hundratals år.
Orientering hör till vårt kulturarv, och sporten speglar fina svenska saker: vår allemansrätt, vårt brukade skogslandskap och vår starka värnpliktstradition.
Baroniets VD Jonas Nilsson klagar på att medlemmarna blivit färre. Då borde Baroniet hjälpa klubben, inte lägga in dödsstöten. Utan Södra Botorp blir det knappast lättare att locka nya medlemmar och föra traditionen vidare.
Förr i världen levde Europas finfolk under mottot att noblesse oblige, att ”adelskap förpliktar”. Tanken är att den som råkat födas i samhällets toppskikt inte riktigt har förtjänat det, och därför bör ta hand om sina mindre bemedlade grannar.
I dagens Sverige tror många i stället på den meritokratiska myten att alla kan lyckas om de bara försöker. Man tror också att ordningen i samhället minsann är statens ansvar. Då landar man lätt i att man nog förtjänar sin rikedom, och att man får göra vad man vill med den så länge det är lagligt. Det moraliska ansvaret faller bort.
Om nuvarande friherre Adelswärd står fast vid vräkningen får man hoppas att Södra Botorp är ett undantag, och att han egentligen tar sina förfäders lokala arv på allvar.
Den som är stark måste också vara snäll.