Fortfarande snuvig efter en segdragen förkylning tar jag mitt medmänskliga ansvar i dessa prövningens tider och håller distansen. Någon allvarligare nöd går det inte på mig. Jag har förmånen att kunna jobba hemifrån och matvaror levereras till dörren.
Som novisen vid spisen försöker jag vidga mina gastronomiska färdigheter i den store hovtraktören Tore Wretmans anda, kökskonstens renässansman som – bland mycket annat – introducerade grönpeppar, Rhode Island-sås, Toast Skagen och avokado på våra svenska bord. Hans klassiska komposition lövbiff prins Bertil (fylld med dijonsenap, hackad lök och ädelost) lyckades jag nyligen ganska hyggligt att tillreda i stekpannan.
Värre är det med aptiten, när nyhetsrapporteringen börjar bli svår att skilja från Bergmanrullen ”Det sjunde inseglet”. Oron över coronapandemins framfart gnager, om än inte direkt för egen del så för äldre släktingar och vänner som tillhör smittspridningens sårbaraste riskgrupper.
I den närmaste kretsen står vi i daglig telefonkontakt, kollar att alla mår bra, har förråden fyllda, organiserar hjälp med att handla till dem som behöver och inte själva kan. Vid porten till min trappuppgång finns nu också en lista över biståndsvilliga grannar att ringa för den som är rekommenderad att stanna inne och inga andra har att be om ett handtag med livets nödtorft.
Ett utmärkt initiativ av gemensam solidaritet i civilsamhället. Efter förmåga har samtliga av oss en skyldighet att dra våra små, men ändå betydelsefulla, strån till stacken under denna hemska kris som vänt vardagen upp och ner.
Att vara tvungen till fysisk isolering i sitt ombonade hem är i längden drygt naturligtvis, trots den digitala världens alla möjligheter till arbete, socialt nätverkande och förströelse. Mer tid att läsa tjocka romaner som annars dammar i hyllan är förvisso inte dumt, och att leka Tore Wretman har nog sin charm.
Men det bästa sättet att skingra tankarna medan skymningen faller tungt utanför fönstret tackar jag John Spilsbury för. Han var en brittisk gravör och kartograf som under 1700-talet kom på den förträffliga idén att tillverka pussel.
Lägga pussel har jag inte gjort sedan barnsben. Men så råkade jag häromåret hitta ett gammalt coolt 70-talspussel med Björn Borg som motiv. Det frestade en tennisfantast som mig i fingrarna. Jag blev helt såld. Att pussla var en överraskande rolig och avkopplande sysselsättning, konstaterad finfin hjärngymnastik lär det vara också.
Känslan det är att klara sitt första tusenbitarspussel går heller inte av för hackor, kan jag lova. Testa själva! Det är en äkta analog hobby, lika gripande som meditativ. Om inte annat lär man sig att aldrig ge upp. Stundtals kan det verka hopplöst, men bitarna kommer på något vis på plats till slut ändå.