”Jag är helt förtvivlad. Jag tvingas lämna ett jobb som jag älskar och som jag faktiskt är bra på.”
Så sade Anna Cardenbäck, lärare sedan 22 år tillbaka, sedan Skolverket nekat henne lärarlegitimation – på grund av bristande undervisningserfarenhet (Corren 24/9).
Lärarlegitimationerna var ett av Alliansens vallöften 2006 och blev senare Jan Björklunds (FP) bebis. Syftet var att få upp läraryrkets status, att elever ska undervisas av lärare som är behöriga i rätt ämnen och att höja kvaliteten i skolan. Kravet infördes i skollagen 2011 och är en förutsättning för att lärare ska bli tillsvidareanställda och självständigt få sätta betyg. Och för att bli legitimerad krävs lärarexamen (Skolverket).
Inga konstigheter utan rena självklarheter, kan tyckas. När reformen lanserades fick den också ett varmt mottagande. Från Lärarnas Riksförbund sades till exempel "Äntligen legitimation - den har vi kämpat för sedan 1992". Jämte högre lön skulle legget höja statusen på arbetet.
Men det skulle visa sig att för att utfärda lärarlegitimationerna krävdes enorma administrativa insatser från såväl myndighetsnivån som för de enskilda lärarna - innebärande evinnerlig tid, förvirring och frustration. Kraven fick skjutas fram men från och med i sommar gäller inte längre några undantag från legitimationskravet.
Har resultatet varit mödan värt? Dessvärre inte. Det är Anna Cardenbäck exempel på. Hon har som person och erkänt duktig lärare kommit i kläm. Detta i en tid när skolan tappar i resultat och lärarbristen redan gör sig påmind, och etter värre blir det. Enligt regeringen kommer det att saknas 65 000 lärare fram till år 2025.
Ironiskt nog var legitimationen tänkt som ett sätt att locka fler duktiga personer till läraryrket. Så här i eftertänksamhetens kranka blekhet kan man fråga sig vad skillnaden egentligen är mellan en lärarexamen och en legitimation? Vad har den för betydelse frånsett att mängder med yrkespraktiserande lärare fått sätta sig själva i skolbänken och komplettera sina utbildningar. För att få ut en pappersprodukt. På vilket deras fortsatta karriärer hängde – oavsett hur omtyckta eller kompetenta deras chefer och elever anser dem vara.
Rektorn på Anna Cardenbäcks skola är i grunden är positiv till legitimationskravet, men menar att ”reglerna är onödigt rigida och ingen hänsyn har tagits till att vägarna in i läraryrket är flera”. Ja, och fler vägar in efterfrågas från politiskt håll, inte minst för matte- och NO-lärare. Men i värsta fall har byråkratiskt tjafs och väntetider för lärare att få ut sin legitimation avskräckt personer från att läsa till lärare, eller omskola sig till det.
I Anna Cardenbäcks fall visade det sig att Förvaltningsrätten missat att skicka in hennes arbetsgivarintyg till Skolverket – tre gånger. Inte konstigt att hennes förtroende för instanserna är som bortblåst. Hon är inte ensam. ”Jag känner många som haft en snårig, lång väg och som fått avslag trots att de gjort precis det som efterfrågats”, säger hon.
Lärarlegitimationerna tillhör kateogorin ”problem som inte kunde byråkratiseras bort”. Att en yrkeskår, som ansvarar för barns och ungas utbildning, har fått lägga så mycket tid och kraft på sådant här mumbojumbo är inget annat än ett fett politiskt och förvaltningsmässigt misslyckande.