Sverige ska ha lägst arbetslöshet inom EU år 2020. Så lyder Socialdemokraternas och regeringens jobbmål. Det är förmodligen en utopi men en god sådan värd att sträva mot. Det ironiska är att regeringen gör precis tvärtom, hindrar arbetsmarknaden från att utvecklas och de grupper som står längst från att få ett jobb puttas längre ut i periferin.
Roten till problemet med Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitik stavas med två bokstäver L och O.
Bandet mellan Partiet och fackföreningarna lika långt som det är slitstarkt. Respektive ordförande gästar den andres stämmor, håller tal, kramas och tilldelas fång med rosor. LO-ordföranden har en ständig plats i S partistyrelse och verkställande utskott. Nuvarande partiledare tillika statsminister är till och med plockad från IF Metall.
Vi fattar den historiska kopplingen, men lojaliteten mellan Partiet och den opinionsbildande Landsorganisationen har blivit väl omodern, ömsesidigt graverande och rent av pinsam. Under hösten har mejlboxen fyllts av pressmeddelanden från Handels, Hotell- och restaurangfacket, Byggnads och Kommunal som hyllar regeringens minsta förslag inför budgetpropositionen. ”Nu gör regeringen satsningar på de som behöver istället för fler skattesänkningar till de som redan har”, skrev Byggnads. ”Bra att vi åter har en regering som vill investera för att komma tillrätta med den höga arbetslösheten istället för att sänka skatten för höginkomsttagare”, skrev Handels. ”Nya steg mot ett starkare och bättre Sverige”, löd rubriken på Metalls pressmeddelande. Enda möjliga kritik är att det behövs mer av allt det suveräna som regeringen nu gör. Halleluja.
Gäsp.
I veckan som gick lade Craig Beaumont från IMF-delegationen som granskat Sveriges ekonomi, fram några förslag för att få fart på arbetsmarknaden. Lägre ingångslöner och uppluckrat anställningsskydd tillhörde dem. Karl-Petter Thorwaldsson har vid flertalet tillfällen klargjort vad han tycker om de förslagen. Och eftersom S sitter vid makten, kommer förslagen således inte ens att hamna i förslagslådan på Rosenbad.
Istället får nu facken lön för lojaliteten. Marie Granlund (S), ordförande i den parlamentariska Utstationeringskommittén, vill riva upp Lex Laval och ersätta den med utökad rätt att kräva kollektivavtal och större kontrollmöjligheter för facken.
När S och LO kliar varandras ryggar står de arbetslösa som förlorare. Målet glider ur sikte.