Larmet om att äganderätten är hotad kommer främst från jord- och skogsbruket. Gensvaret från det offentliga är fortsatt arrogant, som så ofta när det gäller landsbygdsfrågor, trots löfte om att gå till botten med förtroendeklyftan. Det räcker inte att på pappret ha en stark grundlagsskyddad äganderätt – den måste också efterföljas.
Exemplen på problem är många. Land Lantbruk (10/2) och Land Skogsbruk (10/2) tar upp några av dem. Sandra och Oskar Lindström i Tomelilla riskerar sina investeringar värda miljontals kronor på marken som varit i släkten i sex generationer när det kan prospekteras för metaller utan deras godkännande. Ellen Andersson i närheten av Falköping får inte bygga hus på sin tomt på grund av strandskydd till en damm på hennes ägor. Lennart Östergrens mark i Värnanäs håller på att bli naturreservat utan hans godkännande.
Statliga myndigheter förkunnar ofta att det är en polariserad fråga, som om det skulle rättfärdiga deras likgiltighet. Påkallat av Januariöverenskommelsen har två utredningar tillsatts vars resultat väntas presenteras i slutet av november – Stärkt äganderätt, flexibla skyddsformer och naturvård i skogen, och Översyn av strandskyddet.
Ytterligare två utredningar om utvinning av metaller och reformering av artskyddet kommer senare. Att döma av underlaget som hittills offentliggjorts blir det troligen inga banbrytande slutsatser. Statens bild är att markägare och myndigheter behöver ha bättre samverkan. En studie som presenterades i mars har på skogsutredningens uppdrag undersökt vad samverkan egentligen är, och kommit fram till att det handlar om kommunikation och att vara duktig på att lyssna. En öppen dörr slogs in.
Enligt en annan studie från Umeå universitet (Sténs, 2017), som också är en del av materialet till grund för skogsutredningen, har debatten om äganderätten blivit en ”ekokammare”. En ekokammare definieras enligt författarna som en debatt som förs i ett begränsat forum där intressenter med samma verklighetsuppfattning deltar, och argument reproduceras inom kammaren utan att andra perspektiv och åsikter tas in.
Ingen som har varit aktiv inom opinionsbildning för frågor utanför storstäderna är förvånad över den slutsatsen. Det är helt enkelt svårt att skapa engagemang för landsbygdsfrågor. Frågan drivs av de som drabbas. Inte för att andra utestängs, utan för att debatten inte skulle existera om de inte höjde sina röster. Vad som blir allmänt angeläget bestäms i stor utsträckning av riksdagen, eller myndigheter om ingen överklagar.