Det är inte svårt att uppbåda kritik mot Almedalsveckan på Gotland. Trängsel och mingel på en social nivå som sträcker sig långt över det ansträngda. Det är rörigt, och det springs på seminarier som ofta inte visar sig vara så intressanta som de låtit påskina i beskrivningen. Den fås i Almedalsprogrammet, eller Almedalsappen som laddas ner till smartphonen. Har man som jag ett uselt lokalsinne och inte minns var och hur alla Visbys gränder slingrar sig, går man således mestadels med näsan i telefonen och riskerar att missa hur ofantligt vacker miljö man vistas i. Förutom att seminariernas kvalitet skiftar så är lokalerna ofta trånga och varma, eller stora och iskalla. Ofta bjuds det på förtäring i form av kaffe, vatten och smörgåsar – väldigt sällan rosévin, faktiskt. Men då man är som hungrigast, eftersom man hoppade över lunchen för att få en hyfsad plats i journalistskocken vid någon pressträff, serveras förstås ingenting. Då får man köa i en kvart för att köpa en kaffe och macka för 50 spänn.
Almedalsveckan har vuxit sig patetiskt stor. Drygt 3 500 arrangemang av politiska partier, företag, fackföreningar, pr-byråer, mediehus, kommuner, regioner och statliga myndigheter. Särskilt de offentliga värdarna kan man ifrågasätta, är tiden, kraften och medlen som läggs ner verkligen rätt spenderade? En som inte tycker det är Skattebetalarnas slöseriombudsman Martin Borgs, som lagt ner stor möda på att försöka ta reda på hur mycket skattepengar som bränns i Almedalen. Han har inte lyckats, men det handlar om tiotals miljoner kronor, säger han. Samtidigt menar Borgs att det inte är det värsta. ”Ingen vet vad de får för pengarna”, säger han till tidningen Resumé – som för nionde året i rad ger ut dagliga Almedalsnummer och följaktligen är ett av de medier som slöseriombudsmannen menar sitter tillsammans med staten och kapitalet i en båt, guppandes i Visby hamn. På onsdagen stod Borgs på Donners plats och sköt ut 20 000 kronor – sin skatteåterbäring – ur en kanon. ”Nu kan de ge mina pengar till Unicef, eller köpa sitt eget rosévin.” Fast som det såg ut fick Borgs tillbaka många av de sedlar som singlat ner på kullerstensgatan nedanför.
Jag tänker dock ta Almedalsveckan i försvar. För visst, det är oerhört intensivt, jobbigt och pretentiöst. Men - inramad av Visbys häpnadsväckande skönhet inbjuder politikerveckan en chans för alla att träffa vem som helst. Ministrarna, fackpamparna och kändisjournalisterna myllrar omkring alldeles intill dig. Och törs du stoppa några av dem, kan du ta en pratstund och en selfie med dem. De är tillgängliga på ett sätt som är mycket mänskligt, de har skrynkliga kavajer, slitna skor och alla – utom Carl Bildt – är kortare än de ser ut på tv. Många seminarier håller mycket hög kvalitet och hålls i fantastiska lokaler, som Visbys historia bjuder på. Intrycken är många och långvariga. Låt Almedalsveckan bestå, även om storheten skulle vinna på att minska en smula. För att människor är bäst i verkligheten.