Så här i påsklovstider är det många som drar till fjälls för att glida ner för snötäckta backar, svettas i längdspåren eller bara fördriva dagar i en snödriva och sola. Jag var en av dem. Medan skidresor för mig varit en högt hållen tradition var det premiär för min son. Dag ett blev han satt i skidskola, en och en halv timmes harvande med pjäxor, knapplift och ”pizzabitar” (ploga med skidorna). Men vilken utveckling det gav! Efter fem dagar åkte 5-åringen med lätthet nerför backarna, mellan portar eller helst i ”guppen” i skogspartierna.
Vid sista träffen delade skidläraren ut diplom till de duktiga ”snögubbarna”. Dessutom fick barnen varsitt kort där läraren uppskattat deras förmåga på nio punkter av typen ”Ta på mina skidor”, ”Kontrollera farten” och ”Svänga”. Bedömningsgraderna var ”Har provat”, ”Jobbar på det” alternativt ”Fixar det”. Därtill hade skidläraren noterat vilken nivå hon ansåg lämplig för nästa års eventuella skidskola.
När jag fick kortet i min hand tänkte jag mest att det var ju ett bra sätt att informera oss föräldrar om vad våra små lärt sig under veckan. Även om vi förstås noterat en del på egen hand. Men barn agerar inte alltid på samma sätt med sina föräldrar som i andra sammanhang. Så nu hade vi på papper vad de kunde – och behövde träna på.
Först hemkomna från semestern slog det mig: det var ju ett betyg han fått! Betygsstegen var visserligen bara tre, markerade med en glad gubbe istället för ett kryss eller en bock och dokumentet var färgglatt och sponsrat av Arla. Men likväl – visst var det ett betyg.
Och tänk, min son verkade inte ett dugg bekymrad över den saken. Inget annat barn heller efter vad jag kunde bedöma.
Skidskolan hålls för barn så små som 3 år. Skistar, som håller i dem, framhåller att lektionerna för barn baseras på lek och glädje och är indelade i olika nivåer för att matcha barnens färdigheter på bästa sätt. Målet är deras bästa skidvecka någonsin och att skapa ett livslångt intresse för skidåkning. Byt ut skidorna mot matte eller naturkunskap, musik eller litteratur och det låter väl som ett bra motto för vilken pedagogisk verksamhet som helst? Det funkar - så länge som betygskorten tas bort ur ekvationen.
Även om betygsdebatten klingat av sedan regeringen och Allianspartierna kommit överens om att införa betyg i årskurs 4 på prov i högst 100 skolor, behåller den sin laddning. Motståndarna framställer betyg i det närmaste som en stämpel med tatueringsbläck i pannan och ondgör sig över krafter som vill ”döma så små barn”.
Men betyg är ingen tatuering, inte heller en adhd-diagnos. De är inte beständiga. En del av hela poängen i att ge dem tidigt i åldrarna är att de ska kunna förändras, helst till det bättre förstås. En annan är att saken avdramatiseras betydligt om betyg blir en vana som kommer med terminssluten. Inte som en oåterkallelig dom i slutet av skoltiden. Ett tidigt betyg ökar elevens chans att påverka. Dessutom får föräldrarna på ett tidigare stadium insikt i hur det går i skolan.
Visst nickade jag igenkännande åt utlåtandet om sonens skidkunskaper, jag känner ju honom och har ett rätt bra hum om vad han kan och inte kan så bra. Nu varade ju skidskolan i sju och en halv timme och de flesta föräldrar tillbringar resterande tiden av fjällveckan tränandes med barnen. Riktigt så förspänt fungerar det inte i den vanliga skolan. Därmed kan man vara av åsikten att betyg är ännu viktigare där.