Den 27 januari 1945 befriades Auschwitz sista 7000 fångar av röda armén. Några månader senare, sent på kvällen den 8 maj, undertecknade tyskarna de sista dokumenten för kapitulationen, även om den slutgiltiga kapitulationen formellt ägt rum dagen innan. Efter att Hitlers efterträdare Karl Dönitz avsatts den 23 maj upphörde Tredje riket att existera.
Dessa datum har inpräntats hos samtliga europeiska skolelever i modern tid. Klassiska är bilderna från Kungsgatan i Stockholm den 9 maj 1945, med jublande folkmassor och regn av vita papperslappar. Men Sverige förblev ett av vår kontinents få stora undantag. Efter att fredsyrseln lagt sig för Europas folk stod man med sönderbombade städer, krossade ekonomier, och miljontals döda, skadade och traumatiserade.
40–60 miljoner människor hade fördrivits eller var på flykt från sina hemländer. Nödlösningen blev lägerinrättningar, så kallade Displaced Person Camps (bokstavligen Läger för fördrivna personer).
I dessa läger runt om i Europa hamnade hundratusentals judar, där många nyligen befriats från koncentrations- och arbetslägren. Befriade – men inte fria. I det kaos som rådde vid krigsslutet fick de allierade styrkorna improvisera för att få fram det mest grundläggande: mat, vård och tak över huvudet. Ibland inrättades DP-lägren direkt på samma plats som dödslägren. Judar tvingades dela levnadsyta med nazistkollaboratörer och antisemiter.
Bristen på nödvändiga varor och material var enorm. En tjänsteman som utsändes av den amerikanska regeringen för att rapportera om situationen beskrev hur judar som inte hade andra kläder än de vedervärdiga randiga pyjamasarna tvingades klä sig i SS-uniformer.
Trots de svåra förhållandena förvandlade överlevarna lägren till nav för social och kulturell aktivitet. Folk gifte sig och barn såg dagens ljus. Det politiska målet för de internerade var tydligt – att avskaffa lägren. Men det dröjde. Det sista DP-lägret, bayerska Föhrenwald, stängde för gott 1957. Hela tolv år efter krigsslutet.
Det tog lång tid att binda om även de mest blödande såren. Men inget blod hade spillts på svensk mark. Kanske är det därför ”detaljer” som DP-lägren hamnar i skymundan inom svensk skolundervisning.
För i det hela tog det tid för Förintelsen att hamna i läroplanen. Och i det kollektiva medvetandet överhuvudtaget. Före 1979 fanns inte ens begreppet ”Förintelsen”. Roland Loefler, korrespondent och tidigare redaktör för Judisk krönika, beskriver hur det kom till som resultat av att dåvarande TV2 inte visste vad de skulle kalla en tv-serie (DN 25/1). Närmare bestämt Hollywoodproduktionen Holocaust (1978), som trots kritik banade vägen i väst för en öppen samhällsdebatt om folkmordet.
Loefler var en av dem som koordinerade den svenska lanseringen. Han kontaktade Stockholms överrabbin Morton Narrowe för att få svar på den brännande frågan: Vad heter egentligen ”Holocaust” på svenska? Narrowe blev ställd, men efter konsultation med bevandrade personer kom man fram till att en översättning av det tyska ordet ”Vernichtung” var rimligast. Det betyder ”förintelse” eller ”utrotning”. Och så var begreppet fött.
Tv-serien fick stor spridning. Det fanns ju bara två kanaler på den tiden. I samband med detta passade de judiska församlingarna i Stockholm, Göteborg och Malmö på att genomföra en informationskampanj i skolorna. Det blev möjligt med hjälp från såväl regeringen som frivilliga donationer.
Därmed fick varje gymnasieskola i landet en klassrumsuppsättning av ett informationshäfte om Förintelsen som Loefler och hans kollegor tagit fram. Senare började de även hjälpa och organisera Överlevare som efter år av tystnad och trauma bestämt sig för att berätta om sina erfarenheter.
Om några få år finns inga förstahandsvittnen kvar. Kunskap och minnen är färskvaror. Därför får berättelserna, om såväl kända som mindre kända detaljer om den stora förbrytelsen, aldrig tystna. Ansvaret ligger på varenda en av oss. Inte bara på Överlevarnas barn och barnbarn, inte bara på judar.
Den som drillas i att inte diskriminera en folkgrupp löper mindre risk att diskriminera en annan. Den som förstår att individuella handlingar spelar roll kommer inte att ”bara följa order”. Den som lär sig att se människan aktar människan.
I dag minns vi detta.