I dagarna har våra folkvalda ägnat sig åt kattrakande om riksdagens poster. Hur ska talmännen och ordförande respektive vice ordförande utses. Bytet ska fördelas på förhand.
Av långt större vikt vore att diskutera hur andra delar av de folkvalda ska väljas. Ett grundläggande problem som öppnar för överrepresentation av riksplanets enfrågepartier är den gemensamma valdagen.
Att valen sker samtidigt till kommun, landsting/region och riksdag beror historiskt på att Socialdemokraterna ville bryta väljarnas vana att rösta på S till riksdagen och på de borgerliga partierna lokalt. Den gemensamma valdagen fick just den önskade effekten. Det nationella valresultatet slår igenom lokalt. En konsekvens är att välskötta kommuner ofta oförtjänt byter majoritet medan andra förblir vanskötta när den sittande lokala majoriteten blir kvar för att den nationella valvinden slår igenom lokalt.
De senaste två mandatperiodernas svårstyrdhet på har blivit allt mer närvarande lokalt. Den nationella utvecklingen kommer på grund av valsystemet fortsätter slå igenom så att kommuner och landsting blir precis lika svårstyrda som rikspolitiken.
Till saken är att enfrågepartierna ofta har påfallande svaga lokala kandidater som sannolikt inte skulle stå sig särskilt väl i konkurrensen om lokalförvaltningen ifall de inte fick nationell draghjälp. I vår rapporterades till exempel att MP saknade kandidater i 50 av knappt 300 kommuner. I flera av dessa kommuner får partiet sannolikt mandat fast ingen står på valsedeln. Liknande problem har SD.
Skilda valdagar skulle låta de valen handla om de relevanta lokala frågorna och ge större fokus på förvaltningen av kommuner och landsting. Ett sätt att uppnå detta är att fortsätta som nu på riksplanet men att tillfälligt ändra en kommande mandatperiods längd från fyra till två eller tre år så att de ordinarie valen alltid ligger på olika år.
Ett annat sätt är att låta ett nyval till Riksdagen starta en ny ordinarie fyraårsperiod. Idag kan enbart ett extra val som gäller för återstoden av mandatperioden hållas. I så fall frikopplas automatiskt valdagarna om eller när ett första nyval hålls. Sedan kan valdagarna av en slump bli gemensamma igen beroende på hur riksdagens perioder faller ut. Ett sådant system har även andra fördelar. Blir framtiden politiskt stökig men att vi efter ett extra val har fått en stabil regering så vore det optimalt för statsstyret ifall landet tvingas till ett ordinarie val kort därefter igen.
Frågor om val och demokrati är känsliga för de rör möjligheten till representation. Risken att någon känner sig förfördelad och bortfuskad är alltid stor och det föder ilska och känslor av orättvisa och misstro. Samtidigt så får man inte dra sig för att ändra när det behövs. Problemen med gemensamma valdagar har funnits länge. Om den politiska turbulensen på riksnivån och viljan att hålla SD borta kunde bryta dödläget i denna fråga vore faktiskt mycket vunnet. Framför allt för en vitalare lokal demokrati och förvaltning.
Per Selstam/SNB