Gymnasieelever känner sig stressade av de nationella proven i svenska, engelska och matematik. Gymnasieminister Anna Ekström (S) svarar med att minska antalet obligatoriska prov från sex till tre stycken.
Trenden att regeringen hellre botar symptom än löser problem blir därmed allt tydligare och som vanligt är det eleverna som drabbas.
Det må vara riktigt att gymnasieeleverna upplever en allt större stress inför de nationella proven. Att därmed halvera antalet sådana i stället för att undersöka vad stressen egentligen beror på är både förhastat och skadligt. Det är väldigt lite som talar för att det är proven i sig som orsakar stressen.
Även om varje prövning en människa ställs inför naturligt ger upphov till viss stress och nervositet.
I takt med att kvaliteten på det svenska utbildningsväsendet har sjunkit verkar elevernas stressnivåer tvärtom ha rakat i höjden. Också unga människor är nämligen fullt kapabla att känna att de ställs inför en uppgift de inte är rustade för. Överlag handlar det om vuxenlivet och en krävande arbetsmarknad mot vilken en allt mindre kunskapsorienterad skola rimmar väldigt illa. Men det gäller även inför enstaka provtillfällen.
Ett sätt att lösa detta på är naturligtvis att minska kraven på eleverna, det vill säga att ta bort proven. Då finns inget att stressa upp sig inför, alltså minskar stressen. Nackdelen är att högt ställda krav och förväntningar är något positivt och något som man måste lära sig att kunna hantera. Därtill är de nationella proven ett av få instrument som ger en hyggligt rättvisande bild av elevernas kunskapsläge.
En bättre lösning vore att fokusera på att höja kvaliteten på undervisningen. Med ökad kunskap minskar också oron inför att behöva visa att man faktiskt har lärt sig något.Att som regeringen välja den första lösningen är att ta itu med skolans problem i fel ände. De befintliga bekymren finns kvar samtidigt som man banar väg för nya längre fram. Dessvärre har det visat sig vara i linje med regeringens utbildningspolitik i stort.
I somras lade regeringen fram ett förslag om att tvinga högskolor både att bredda rekryteringen samt att se till att alla studenter klarar sina studier. Enligt regeringens promemoria skulle förslaget varken ta lärartid eller pengar i anspråk.
I klartext innebar förslaget att studenter med ännu sämre meriter skulle tas in samt att studenterna skulle skjutsas igenom utbildningen oavsett inhämtad kunskap. Förslaget möttes av så hård kritik att regeringen drog tillbaka det. Gott så. Svensk högre bildning håller inte en nivå som tål ytterligare kvalitetssänkningar.
Att regeringen nu tar applicerar samma tankesätt på gymnasiet är dock beklämmande. Ingen tjänar på det, och den tyngsta smällen kommer som alltid att tas av de elever som har de sämsta förutsättningarna för sina studier. Det är rent utsagt bedrövligt.