Det är svårt med mångfald på riktigt. Å ena sidan älskar många svenskar, inte minst politiker, att tala sig varma om det pluralistiska samhället, om vikten att bejaka olika religiösa och kulturella uttryck. Å andra sidan blir samma svenskar ängsliga så fort det visar sig att religion är mer än högtidsfiranden, annorlunda matsedlar och bärande av lustiga hattar. Att det först och främst handlar om en annan syn på hur tillvaron är beskaffad och hur människan bör agera givet beskaffenhetens natur.
I går meddelade Liberalerna att de ska verka för en avveckling av de konfessionella friskolorna helt och hållet. Partiet har tidigare velat se etableringsstopp, men väljer nu att gå ett steg längre.
Det folkpartistiska spöket, att tro sig veta lite bättre om vad andra behöver, uppenbarar sig åter.
Vi måste en gång för alla göra upp med fördomarna om de konfessionella friskolorna. Ty det rör sig om skolor som likt alla andra följer den svenska läroplanen. Skillnaden ligger i inslagen utanför lektionstid, som psalmsång eller uppmärksammande av vissa högtider. Dessa skolor är inte indoktrineringsinstitutioner där själsligt mörker och bakåtsträvan genomsyrar varenda andetag eleverna tar.
Visst finns problem, som den skandalomsusade Römosseskolan i Göteborg. Men det är därför vi har Skolinspektionen. Dåliga skolor ska läggas ner, oavsett huvudman.
I Sverige finns omkring 7000 grund- och gymnasieskolor, men knappt 70 konfessionella friskolor. Dessa utgör alltså mindre än en procent av elevunderlaget. Att deras existens skulle utgöra ett större problem än kaotiska kommunala skolor i utanförskapsområden eller flummiga friskolor som etableras av rent vinstintresse är ett befängt resonemang.
Enligt Sveriges kristna råd har antalet diskrimineringsfall på religiös grund ökat på senare år. Omkring hälften av landets kristna elever har utsatts för kränkande behandling på grund av sin tro – både av skolkamrater och lärare. Skolan måste få vara ett tryggt rum även för dessa barn.
Och hur gör man med landets två enda judiska skolor? Enligt partiledare Johan Pehrson bör dessa omfattas av minoritetsskydd (SR 21/6). Skolorna klassas inte heller som konfessionella – men judendomen har en annan gränsdragning mellan religion och kultur än kristendomen. Det betyder att skoltillvaron kan ha inslag som kan definieras som religiösa.
Är detta också en form av indoktrinering? Annars ter sig nämligen L:s förslag än märkligare: skolorna avvecklas inte på grund av religionens närvaro, utan på grund av den formella beteckning huvudmannen valt vid etablering.
Nej, kära liberaler, så här kan vi inte ha det. Fokusera på skolväsendets verkliga problem och lämna de troende i fred.