Den här sommaren är det första gången 1600 år som det sker. Anledningen är att den islamistiska gruppen IS, Islamiska Staten, tagit kontrollen över norra Irak och delar av Syrien. IS är en av de mest extrema grupperna i världen, så extrem att till och med al-Qaida tagit avstånd från dem. Gruppen har som mål att upprätta ett islamistiskt kalifat baserat på de strängaste av sharialagar. En del av det innebär att de som befinner i områden där IS tagit makten tvingas konvertera, beskattas eller ”möta svärdet”. Den irakiska regeringen saknar helt kontroll över situationen.
Det som sker i Irak och Syrien kan närmast liknas vid folkmordet på armenier i det som i dag är Turkiet mellan 1915 och 1917. Då fördrevs armenierna, i tysthet eftersom stora delar av övriga världen var fullt upptagen med första världskrigets fasor. I dagens Irak och Syrien sker det för öppen ridå. Nu pågår en ny folkfördrivning och religiös rensning av ett område med världens äldsta kristna rötter, mitt framför ögonen på omvärlden.
Kristna hem har märkts med den arabiska bokstaven för N, som står för Nasrani – ett ord som kommer från Nasaret, Jesus hemstad, och betecknar kristna i regionen. Parallellen till Hitlertysklands märkning av judar är oundviklig. Men i den fundamentala och militanta islamismens namn är det inte bara kristna som drabbas. Shiamuslimer ses som minst lika avskyvärda, och alla andra som inte delar IS vedervärdiga människosyn. De som återser sina hus efter att ha blivit fördrivna ser att det N som markerat dem står kvar. Men under står i svart nu en annan text: Tillhör den Islamska Staten. Det är hatet som går igen.
När armenierna mördades och fördrevs kom informationen sent och den nådde en krigshärjad värld. I dag når den oss snabbt, men världssamfundet förmås inte reagera.
I torsdags demonstrerade många Linköpingsbor utanför S:t Larskyrkan. Flaggorna vajade i luften: Irak, Syrien, Sverige och Armenien, så väl som assyriska och syrianska flaggor blandade med kyrkornas symboler. Många som var där har fortfarande vänner och släktingar som hamnat mitt i den islamistiska terrorn och företrädare från kommunen, bland annat kommunstyrelsen ordförande Paul Lindvall (M) var tydliga med att Sverige och Linköping har ett ansvar.
Fördrivningen av de kristna måste upphöra. Men innan den gjort det måste de förföljda erbjudas en fristad.