Förlusten på 1 078 miljoner kronor redovisades förra veckan i bland annat Svenska Dagbladet (18/6). Nu är det återigen dags att skära ner i ett av sorgebarnen i skyn som dragits med problem under många år. Regeringen har sedan länge aviserat att de helst av allt skulle vilja sälja bolaget. 2009 sa dåvarande näringsminister Maud Olofsson (C), som hade ansvar för bolaget, att regeringen inte tänkte gå in med mer skattepengar. Men 2009 och 2010 hjälpte regeringen till att genomföra en nyemission, trots tidigare löften, till en totalkostnad på 2,4 miljarder kronor. Det irriterade en av bolagets konkurrenter, Easyjet, som utlyste en tävling med namnet ”När tar SAS pengar slut?”. Det är inte konstigt att bolag som slåss på en allt hårdare flygmarknad blir irriterade när en av konkurrenterna med jämna mellanrum vänder sig till skattebetalarna för att täcka upp för förluster och misskötsel.
I Nuonaffärens kölvatten har bristerna med statligt ägda bolag blivit smärtsamt tydliga. Även om SAS miljardförlust inte ens närmar sig Vattenfalls praktfiasko var det knappast den första storförlusten i bolaget historia och säkert heller inte den sista. Bolagets ägarstruktur är som hämtad ur en historiebok, eller för den delen Blå Tågets gamla proggdänga där staten och kapitalet sitter i samma båt.
Den svenska, norska och danska staten delar på ägandet med familjen Wallenberg. Den har dröjt sig kvar från flygmonopolens tid men framstår i dag som fullständigt hopplös. När SAS grundades 1946 fanns ett fåtal flygbolag på marknaden och det var vanligt att olika stater startade upp egna flygbolag för att möta behovet och dessutom fick monopol på flygtrafiken. Då var också flygandet en lyxvara som var få förunnat. Den verkligheten är sedan länge ett minne blott. Lågprisbolagen insåg för 20 år sedan att flyget bara är en buss med vingar, helt enkelt ett sätt att transportera sig. Billigast och effektivast vinner. Men de statliga halvmesyrer som lever kvar har oändligt svårt att anpassa sig till verkligheten. Resultatet syns i boksluten.
Politiker må vara nog så duktiga på än det ena, än det andra. Men driva företag ska de hålla sig borta från. Det snedvrider konkurrensen och riskerar medborgarnas skattepengar helt i onödan. Samtliga riksdagspartier förutom Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna vill avveckla det svenska ägandet i SAS. Det har dock visat sig lättare sagt än gjort, få företag vill köpa ett bolag som har så svårt med lönsamheten som SAS.
Tyvärr lär inte det senaste resultatet vara till särskilt stor hjälp när bolaget ska säljas. Förhoppningsvis kan det ändå tjäna som en påminnelse om vilken oerhört dålig idé det är för stater att driva företag. Minnet brukar som bekant vara kort.